För nästan exakt sju år sedan skrev jag:
Nationalism finns och har funnits av olika slag. Den har använts av såväl förtryckare som av folk och nationer som kämpat för frigörelse. Men även den förtrycktes nationalism riskerar alltid att också förvandlas till ett redskap för att trampa på andra.
Jag skrev då om den sionistiska rörelsen – som tog namnet efter bergfästet Sion utanför Jerusalem – med tanken att det judiska folket skulle skapa en nation i det historiska Palestina. Sionismen skapades som ett svar på 1800-talets antisemitism. Men det går att se denna rörelse inte bara som en reaktion på den europeiska antisemitismen, utan också som en kapitulation inför denna.
Med kapitulation menar jag att det sionistiska synsättet var och är att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. Och 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.
De flesta judar i Europa vägrade, enligt den judiske historikern Isaak Deutscher, att ansluta sig till sionismen innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Stödet till tanken på staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.
Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord. Den israeliska staten upprättades genom etnisk rensning av den palestinska befolkningen.
Sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande till Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända. Som en annan judisk historiker, Ilan Pappe, skrivit:
Problemet med Israel har aldrig varit dess judiskhet – judendomen har många ansikten och många av dem ger en solid grund för fred och samlevnad; det är dess etniska sionistiska karaktär.
När två folk står emot varandra, det ena i en förtryckande stat och det andra i en alltmer sönderslagen statsbildning eller som andraklassens medborgare i den förtryckande staten och när bägge folken leds av ledare med rasistiska ideologier, där tanken att leva tillsammans är utesluten, då är vägen av ständigt upptrappat våld oundviklig.
Vi ser detta idag inte bara med Hamas barbariska angrepp på civila utan också med den israeliska statens krig för att utplåna Gaza.
På TV ser jag Aktuellts reporter intervjua en Israel som säger att människorna i Gaza ska utrotas. Reportern frågar då chockad: ”menar du det”, ”det bor ju 2 miljoner där”. Den intervjuade bekräftar då att det är utrotning av ett helt folk som han hoppas på.
En medborgare i den stat som uppkom som ett svar på Förintelsen av det judiska folket i Europa vill utrota ett annat folk.
För mig är det den nationalistiska ideologins yttersta konsekvens.
Det som framstår som det mest utopiska idag är samtidigt det enda realistiska:
En sekulär demokratisk stat för alla i hela Palestina.
PS: Med anledning av ett påpekande så menar jag med ”en sekulär demokratisk stat för alla i hela Palestina” en stat som är neutral i förhållande till alla religioner (religionen är en ”privatsak”) och där alla medborgare oavsett religiös eller etnisk tillhörighet har samma rättigheter.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
Lämna ett svar till Waldemar Avbryt svar