Jag läser att förre statsministern Stefan Löfven går till en anställning hos public-affairs-byrån Rud Pedersen. Där blir han kollega bland annat med Moderaternas förra finansminister Anders Borg, som är delägare i byrån. Public-affairs-byrån Rud Pedersen är ett företag som sysslar med det som kallas lobbyverksamhet. Själva beskriver de sig – när de vänder sig till sina kunder (olika företag) – bland annat så här på sin hemsida:

Våra politiska rådgivare har omfattande erfarenhet från alla nivåer av svensk och skandinavisk politik, känner till beslutsprocesserna och förstår hur du bäst får inflytande….. baserat på många års best-practice där vi tillvaratagit intressen för både lokala och internationella företag och organisationer.

Kristina von Sydow, vd för Rud Pedersen säger till Dagens Opinion att det är ”väldigt roligt att kunna välkomna Stefan Löfven som industriell rådgivare”:

Vi hoppas kunna använda honom i många av våra befintliga uppdrag men också för att hitta nya kunder.

De tror jag säkert. Men hur kan vi andra tänka, vi som inte tror att vinstgivande företags intressen alltid sammanfaller med omsorgen om människor, miljö eller anställda?

Jag ser att S-ledaren Magdalena Andersson gläds över att Stefan fått detta jobb. Hon säger också att hon är ”helt trygg med att han ser till att hans uppdrag inte kolliderar”. Den sympatiska vänster-sossen Peter Gustavsson är däremot bekymrad samtidigt som han tycker att det är ”lätt att förvånas över nyheten”.

Själv känner jag mig inte alls förvånad. Det har väl snarare blivit regel än undantag med ledande politiker (inte minst socialdemokrater) som går fram och tillbaka mellan att vara politiker och att arbeta för någon del av näringslivet eller olika lobbyorganisationer. Jag känner mig alltså inte heller besviken, då jag inte hade några andra förväntningar på Löfven. Däremot är själva fenomenet både upprörande och allvarligt för demokratin.

Fenomenet att partiföreträdare eller partianställda börjar arbeta som ”rådgivare” åt lobbyfirmor som arbetar på uppdrag av kapitalägare har vuxit i Sverige under 2000-talet. Tidigare var det, åtminstone när det gäller företrädare för arbetarrörelsen, otänkbart. I ”föregångslandet” USA är sambandet mellan politiken och kapitalintressena tydligt. Det är knappast möjligt att nå framgång utan stöd från och koppling till mäktiga kapitalintressen. Problemet med utvecklingen i Sverige är att vi tycks vara på väg åt samma håll så att politiken styrs av externa kapitalintressen istället för av partierna och deras medlemmar.

Det är även så att Sverige sticker ut jämfört med övriga nordiska länder. Enligt Anna Tyllström, docent och organisationsforskare vid Institutet för framtidsstudier som har studerat fenomenet i många år så har ”Sverige en större, äldre och mer vital påverkansbransch”:

Det är ungefär 2 000 personer i påverkansbranschen i Sverige, som jobbar med att påverka politiska beslut utan att ha ett politiskt mandat. Antalet personer som är anställda inom den politiska apparaten idag och som kommer att gå till PR-branschen eller tvärtom efter valet skulle jag uppskatta till mellan 300 och 400 personer.

Tyllström tar också upp problemen med lobbyismen:

Risken är att väljarna inte får den politik de vill ha när politiker påverkas av andra saker av opinionen och vad deras väljare vill ha. Ett exempel är då det finns ett starkt opinionsläge inom ett parti men att det partiets företrädare ändå fattar beslut i en annan riktning. Man brukar säga att det då vanligtvis kan bero på två saker. Antingen finns ett starkt forskningsläge i en viss fråga som går emot vad opinionen tycker, eller så beror det på påverkan från enskilda intressen.

Ett sådant exempel som hon nämner är frågan om vinster i välfärden. ”Då finns skäl att tro att det finns en otillbörlig påverkan”, säger hon.

Det är naturligtvis allvarligt och motbjudande (bara som ett enda exempel av flera) hur skolminister Lotta Edholm gick från politiken till en friskolekoncern och sen tillbaka till politiken. Det sänker självfallet hennes trovärdighet när det gäller att förhålla sig till problemen med de vinstgivande ”friskolorna”.

Som vänsterledaren Nooshi Dadgostar påpekade i en debattartikel i Expressen så har statsminister Kristersson rekryterat en stor del av sina ministrar och statssekreterare ”direkt från näringslivets lobbyorganisationer”:

För några månader sedan försökte dessa personer påverka lagstiftningen för näringslivets räkning. Nu skriver de lagarna.”

Det är naturligtvis illa för demokratin. Ändå tycker jag att problemet är ännu allvarligare när det gäller partier som åtminstone i ord erkänner att det finns sociala motsättningar i samhället och att vinstintresset inte får dominera i samhällsutvecklingen. Tidigare hade tanken att en f.d. socialdemokratisk statsminister skulle börja arbeta för en lobbyist varit otänkbar. Läs om detta till exempel i en tänkvärd ledar-artikel från 2019 i Lotsen (medlemstidning för tjänstemännens s-förening i Göteborg). Den beskriver både hur otänkbart det var tidigare och de olika stadierna i lobbyismens utveckling inom socialdemokratin.