Jag tittade på Rapport igår, söndag. Som nästan ständigt numera var det en militär med och uttryckte sina tankar. I det här fallet Generallöjtnant Thomas Nilsson, chef för MUST. Programledaren inleder med att berätta att: ”Ryssland agerar på olika sätt för att stoppa ett svenskt Nato-medlemskap bland annat genom påverkansoperationer”. Därefter får Generallöjtnanten säga samma sak med lite andra ord:

Vi ser att Ryssland på olika sätt bedriver påverkanskampanjer…man vill påverka opinionen och påverka ansökan om Nato-medlemsskap”

Det sker enligt honom både öppet genom uttalanden (från Ryssland då) och ”dolt via mellanhänder som inte går att koppla till Ryssland”. Generallöjtnant Thomas Nilsson säger att vi därför måste vara vaksamma. Hur då undrar jag? Liksom alla makter bedriver Ryssland naturligtvis både spionage och försök till påverkan mot andra länder. Men vad innebär det att vara vaksam när det gäller ”mellanhänder”?

Vilka ska denna ”vaksamhet” riktas mot och finns det inte rent av ett demokratiskt problem med det? Vilka är dessa ”mellanhänder”? Är jag en sådan? Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen? Vilka?!

Jag anser ju att hela processen med att försöka ansluta Sverige till Nato är en enda stor påverkanskampanj. Den har pågått från den svenska högerns sida i många år. Och USA har också varit inblandat i denna kampanj. Läs till exempel denna blogg från mars och en del andra äldre (under rubriken ”Vapen och krig”) där jag visar på hur USA tillsammans med den svenska högern pressade vår dåvarande utrikesminister Wallström till att inte ratificera FN-avtalet mot kärnvapen. Kampanjen för Nato-anslutning trappades upp och blev dominerande i alla stora medier efter att den socialdemokratiska partiledningen på ett hastigt och kuppartat sätt svängde i inställningen till Nato.

Jag anser att det blir ett stort demokratiskt problem när vi individer och organisationer som ifrågasätter Nato misstänkliggörs på detta sätt. Istället för att i sak diskutera de argument som framförs från olika motståndare till Nato så kan de enkelt avfärdas som ”rysk påverkanskampanj”. Generallöjtnanten talar i Rapport-inslaget om ”den demokrati vi valt”. En del av den massiva påverkanskampanjen för Nato är att misstänkliggöra alla de personer och organisationer som ifrågasätter Nato-anslutningen. Det försvårar ”den demokrati vi valt”.

Ett litet exempel på den anda som nu råder i medier och bland dem som bestämmer hörde jag på P1 i morse. Där rapporterar man om att en industri går väldigt bra just nu, men att den samtidigt har ”växtvärk” och svårt att rekrytera och att säkra råmaterial för tillverkningen. Den industri man talade om var krigsmateriel-industrin. Fast man kallade den inte för det utan ordet som konsekvent användes var ”försvarsindustrin” eller ”försvarsföretagen”. En industri som exporterar vapen till krigförande länder som Förenade Arabemiraten (Jemenkriget), Israel eller Turkiet och där 36% av exporten mellan 2020 – 2022 gick till länder med mycket stora demokratiska brister (se rapport Svenska Freds) kan inte rimligtvis kallas för en försvarsindustri. Det är helt enkelt inte sakligt. Det är förskönande. Sakligt är att beskriva det som krigsindustri.

Nu dunkas det på krigstrummor från hela det etablerade samhället. Tanken är att vi ska bli säkrare genom upprustning och Nato-anslutning. Tanken är att det är naivt att inte rusta sig mot krigshotet. Min tanke är att allmän upprustning och krigsretorik ofta lett till just krig.

Jag skulle önska att vi fick höra mer i medierna om människor som går emot krigartankarna. I senaste numret av Amnesty Press (nr 2/2023) kan vi läsa om olika ryska krigsmotståndare som Sasja Skotjilenko, Vladimir Rumjantsev eller Anastasia Tjernysjeva. Enligt Amnesty har under de senaste 18 månaderna nästan 20 000 personer gripits i Ryssland för sitt krigsmotstånd. Dessa modiga personer är viktiga. De ger hopp om förändring och slut på krig och repression. Dem borde vi få höra mer om i svenska medier.