Jag läser en rapport från den ideella tankesmedjan Balans. Man har där granskat ”samtliga 290 kommuners budgetar för 2018” och kommit fram till att i nio av tio kommuner minskades resurserna ”utan att kraven sänktes”.

Samtidigt som många idag talar om problemen för kommunerna så finns det ett klart glapp mellan vad styrande kommunpolitiker säger om verksamheterna och verkligheten. Oftast får vi höra om olika satsningar medan de faktiska nedskärningarna döljs. De sker så att säga i smyg.

Rapporten tittar på vad detta innebär för välfärdsnämndernas verksamheter och utgår från ett arbetsmiljöperspektiv, alltså vad detta innebär för välfärdens alla arbetare. Nedskärningarna sker i huvudsak på tre sätt:

1) Uttalade krav på effektivisering som ofta kallas något annat.  2) Otillräcklig kompensation för ökande kostnader  3) Krav på att tidigare underskott ska hämtas hem under innevarande budgetår

I rapportens slutsatser kan man bland annat läsa att dessa neddragningar ”försvårar enhetschefers uppdrag och riskerar medarbetares hälsa”. Och:

Samtidigt kommer väljare att läsa om satsningar och vallöften och förvänta sig bättre, inte sämre, kvalitet i välfärden. Välfärdens medarbetare betalar priset för att det politiska systemet inte kan hantera det här glappet.

Själv vill jag tillägga att naturligtvis drabbas även vi som ska ta del av vård, utbildning och omsorg av dessa nedskärningar. Och de pengar som nu lovas från staten framstår som totalt otillräckliga för att lösa problemen i kommunerna. I min egen kommun Uppsala – som inte tillhör de värst drabbade – kommer både utförsäljningar, privatiseringar och åtstramningar att fortsätta under 2020. Här har vi strider att delta i framför oss. När det gäller var det faktiskt finns pengar och/eller sätt att föra över dem till den blödande kommunsektorn hänvisar jag till en blogg från i somras.