För femtio år sedan var jag 16 år och tog mina först steg som politisk aktivist. Jag gick med i den svenska Vietnamrörelsen. Här några rader om politiken och samhället året 1967.

År 1967 präglades världen på många sätt av motsättningen mellan de två främsta militärmakterna USA och Sovjet. Men också av frigörelse och uppror i existerande eller före detta kolonier. Det var länder som vi då började kalla den ”tredje världen”. Själv hade jag året innan läst boken ”En orättvis betraktelse” av Göran Palm som öppnade en ny värld för mig och många andra.

En ganska stor del av världen var inte kapitalistisk, men knappast heller i någon verklig mening ”socialistisk”. Dessa länder styrdes av kommunistiska partier i privilegierade eliter. Europa delades av den så kallade järnridån. Det som senare blev EU var ännu bara ett samarbete mellan sex länder kring marknaden för kol och stål. Två länder i västra Europa var sedan länge diktaturer (Spanien och Portugal), med stöd av västmakter. En ytterligare diktatur uppstod under året.

Det fanns också något som kallades ”den världskommunistiska rörelsen” med mer eller mindre stora kommunistpartier runt om i världen. Men inom denna rörelse började motsättningar växa och synas, Konflikten Kina – Sovjet blev tydlig. I Kina rasade Kulturrevolutionen. Med sitt tal om att skapa en ”ny människa” påverkade detta en hel del människor även i väst, främst unga människor. Det kan verka märkligt  nu efteråt. Men så var det.

USA fortsatte att trappa upp sitt krig i Vietnam. I Stockholm hölls Russelltribunalen för att ta upp USA:s krigsförbrytelser. Den inleddes av filosofen och författaren Jean-Paul Sartre. I Grekland tog en militärjunta makten och många grekiska flyktingar kom till Sverige. Sexdagarskriget där Israel utvidgade sitt territorium öppnade ögonen på många som tidigare haft en okritiskt positiv syn på Israel. 1967 var också året då Ernesto ”Che” Guevara dödades av den bolivianska militären. I USA skedde i en mängd städer våldsamma upplopp bland den svarta befolkningen. Nya ledare och rörelser framträdde här liksom nya begrepp som afro-amerikan och slagord som  ”black power”.

Antalet industriarbetarlöner på en direktörslön

I Sverige rådde det som kallades ”rekordåren”. Alla ekonomiska kurvor pekade uppåt. Många fick det bättre och klyftorna fortsatte att minska (se bild). En stor och unik arbetsfred rådde med bara 0,2 strejker per 100 000 anställd. Detta kom att ändras avsevärt bara inom några år.

Bortbyggandet av bostadsbristen genom det så kallade miljonprogrammet påbörjades. Gamla stadskärnor revs och nya förorter skapades vilket i sin tur skapade både kritik och olika typer av protesterrörelser.

Antalet kvinnor som arbetade i hemmet hade ökat mellan 1930 och 1960 från 930 000 till 1 148 000. Men detta höll nu på att ändras och många kvinnor började lönearbeta framförallt inom den välfärdssektor som började byggas ut. Av en halv miljon sysselsatta i vård, skola och omsorg var nu cirka 350 000 kvinnor. Men i riksdagen satt ännu bara 50 kvinnor, vilket var tretton procent.

Tage Erlander med Palme i bakgrunden

Landet regerades sedan 21 år tillbaka av samma statsminister: Tage Erlander, ledare för det socialdemokratisk parti som regerat sedan 1936. För många av oss som var unga då hade han regerat mer än hela våra liv. De flesta av oss tog nog – kan man säga – honom och socialdemokratins dominans som given. Många av oss som föddes och växte upp då välfärdssamhället började skapas, tog nog också detta för givet, utan att förstå den kamp som varit dess förutsättningar eller att även kapitalistiska samhällen kunde vara mycket olika. Vi skulle komma att få erfara det senare.

Vi gick över till högertrafik. Men samhället började röra sig åt vänster. När det gäller sådana större politiska och värderingsmässiga förändringar brukar det beskrivas som vågor. Från början av 1980-talet till exempel en nyliberal våg och nu en reaktionärt nationalistisk våg runt om i världen. Men ungefär från 1967 svepte en sorts vänstervåg genom en stor del av världen. Denna vänstervåg varade i ungefär tio år. I slutet av 1970-talet hade den definitivt ebbat ut. Dessa förändringar handlade bland annat om kulturella eller ideologiska uttryck. Livsmönster och samlevnadsformer förändrades. Gamla hierarkier bröts ner. Ofta har tillbakablickar till denna tid mer handlat om sådana kulturella uttryck och en del av dess komiska eller dumma överslag. Sådana överslag som alla typer av rörelser eller vågor drabbas av. Men de viktigaste resultaten under denna tid handlade om sociala reformer och utbyggd välfärd, ökad rättvisa och ökad jämlikhet. Att många olika sorters nedtryckta grupper i samhället började flytta fram sina positioner. Vänstervågen syntes inte direkt i valresultat. Snarare skedde en vridning åt vänster inom alla partier och deras ungdomsförbund. På liknande sätt som det politiska fältet nu rör sig åt höger.

Solidariteten med och intresset för folk i andra länder växte. Antalet demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam blev allt fler och större. En rörelse i huvudsak bestående av unga människor som kallades ”De Förenade FNL-grupperna” och bildats 1965 växte. Själv var jag 16 år och gick på hösten med i den nybildade lokalgruppen i Stockholmsförorten Vällingby. Vi hade regelbundna protokollförda möten med studiepunkter, planeringar och redovisningar. Varje lördag stod vi på torget med en banderoll, samlade in pengar till den vietnamesiska befrielsefronten FNL och sålde Vietnambulletinen. Postgirot var 400 499. Några siffror av typen värdelöst vetande, som fortfarande sitter kvar i mitt huvud. När vi stod där på torget var det ofta heta diskussioner. Vi var långt ifrån de ”lyktstolpar” att runda som senare tiders gatuaktivister kunnat uppleva sig som. Många i den äldre generationen var av historiska skäl mycket positiva till USA. En syn som även fanns bland ledande socialdemokrater. Vi blev ofta hårt angripna för vår kritik mot det ”demokratiska USA”. Det var en mycket bra skola för oss unga aktivister.

Även inom det svenska kommunistpartiet (SKP) märktes motsättningarna inom den världskommunistiska rörelsen. Partiledaren C H Hermansson försökte leda bort partiet från stalinismen och fick ta strid med den del av partiet som ville hålla fast banden till det ryska partiet. Samtidigt växte en opposition som istället knöt an till det kinesiska kommunistpartiet och i likhet med dem ville återupprätta Stalin.

Tidskrift för KFml/SKP

När SKP vid sin kongress 1967 bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) bröt denna grupp sig ur och bildade KFml (som senare tog sig namnet SKP innan man senare tog ner skylten helt och försvann).

FNL-grupperna startades av personer som var med i KFml och denna organisation hade hela tiden en mycket dominerande roll inom FNL-rörelsen. Det fanns flera anledningar till det förutom att man från början startat rörelsen. En anledning tror jag var att det gamla kommunistpartiet just bestod av äldre människor där endast ett fåtal av dem engagerade sig i FNL-rörelsen. De stod utanför. Men de ställde sig också utanför politiskt genom att partiets företrädare också drev linjen om fred i Vietnam istället för stöd till FNL. För gamla kommunister som arbetat inom fredsrörelser och mot svenskt kärnvapen var detta kanske en naturlig paroll. De ville samla en stor politisk bredd. Men de förlorade debatten mot de unga FNL:arna och framstod inte som pålitliga anti-imperialister för många av oss unga nyväckta. För oss var det enkelt: Fred kunde bara uppnås genom att driva ut USA ur Vietnam. SKP/VPK förlorade mycket stöd bland den radikaliserade ungdomen och tre år senare förlorade man även sitt ungdomsförbund VUF.

(Denna beskrivning om förhållandet mellan DFFG och kommunistpartiet handlar delvis om hur jag som 16-åring uppfattade det hela. Den är förenklad. För en mer komplicerad bild kan man med fördel läsa Werner Schmidts biografi över C H Hermansson, sidorna 392 – 409)

En annan anledning till att KFml behöll sitt grepp över FNL-rörelsen var genom att vara det enda partiet inom fronten. Attityden mot andra konkurrerande grupper som till exempel VUF var stenhård och sekteristisk. Därför skolades vi unga FNL-are in av något äldre, men ändå unga ledare, i en vänsterideologi som på många sätt var både fyrkantigt sekteristisk och dogmatisk. Men detta hindrade inte att vi också lärde oss en hel del nyttigt, till exempel om organisering och opinionsbildning. En del av de unga marxist-leninister som senare gjorde karriärer högt upp inom stat, näringsliv eller medier kom från gynnade hemmiljöer och följde säkert bara i sina fäders spår. Men många andra, både de som gjorde karriärer och vi som fortsatte att vara aktivister hade säkert nytta av det som vi lärde inom FNL-rörelsen.

Sedan dess har jag varit med i en mängd aktivistgrupper och folkrörelser av olika slag. Mer eller mindre stora och mer eller mindre långlivade. En del rörelser har varit politiskt sett mycket bredare – som till exempel rörelsen bakom Nej-sidan (linje tre) inför omröstningen om kärnkraft 1980. En del rörelser som till exempel Dala-uppropet har varit förankrade i fackföreningsrörelse och arbetarklass på ett sätt som FNL-rörelsen aldrig var. De flesta rörelser har varit befriade från den trångsynthet och sekterism som fanns i FNL-grupperna. Men jag tror inte att någon av dessa rörelser på samma sätt upplevt sig gå mot seger och genomsyrats av en sådan hängiven entusiasm som FNL-grupperna.

Femtio år har gått. Mycket har förändrats. Historien upprepar sig aldrig exakt. Under dessa femtio år har vi haft korta och mindre vänsteruppsving som till exempel de rörelser som i slutet av 1990-talet sammanstrålade i den från Frankrike inspirerade rörelsen Attac. Men när kommer nästa verkliga vänstervåg? En sak som historien lär oss är att de flesta sällan lyckas förutse den.

Intressant?