Fidel Castro ska begravas i Santiago de Cuba i morgon söndag klockan 7.00 lokal tid.
Reaktionerna på Castros död har varit de man kunde förvänta sig i svensk press och bland ”västliga ledare”. Och jag kan inte låta bli att tänka att det är en slående skillnad mot när en annan 90-åring gick ur tiden för bara ett år sedan. I januari 2015 dog Kung Abdullah av Saudiarabien. Jag kan inte minnas att han då i varje artikel benämndes diktator eller envåldshärskare, inte heller att man mest pratade om allt dåligt som finns i Saudiarabien.
När kung Abdullah dog twittrade USA:s utrikesminister John Kerry att ”Kung Abdullah var en man med visdom och visioner. USA har förlorat en vän och kungadömet Saudiarabien, Mellanöstern och världen en aktad ledare”.
Vår egen statsminister förmedlade sitt
Olof Palme med Castro i Havanna 1975
”djupaste deltagande” och till ”Saudiarabiens folk” riktade han sina ”uppriktiga kondoleanser”. Regeringen tvekade inte heller att både skicka kungen och näringslivsminister Damberg för att uttrycka detta deltagande på begravningen i Saudiarabien.
Men när Kuba och Fidel Castro beskrivs i TV, Radio eller dominerande press så finns det inte en tillstymmelse till något positivt att säga. Kontrasten mot reaktionerna i en stor del av Latinamerika, Asien eller Afrika är enorm. I många av dessa länder uppfattas Kuba som ett litet land som stått upp för sin självständighet mot USA och dess ständiga försök att kväsa landet eller mörda dess ledare, ett land som militärt stödde befrielsekampen mot apartheid i södra Afrika (varför Mandela hade en speciell relation till Kuba, se länk)
, som gett en enorm humanitär hjälp till andra länder (sjuttio tusen läkare och hälsoarbetare till mer än hundra länder och katastrofzoner), som hjälpt andra länder att bekämpa analfabetismen och i praktiken upprätthållit drömmen om social rättvisa i världen.
Är det bristen på demokrati som gör att man hatar Kuba?
Enligt våra kommentatorer är Kuba en diktatur. Detta tycks vara väldigt lätt att slå fast. När det gäller Saudiarabien har många ledande kommentatorer en betydligt mer ”nyanserad” syn. Under skandalerna 2012 kunde vi till exempel höra försvarsministern Enström (m) säga att vår regering inte ”delar världens länder i demokratier eller diktaturer”.
Med Kuba är det däremot väldigt lätt. Men så har vi heller inte några lönsamma affärer med Kuba.
Och jag tror att det är kring ekonomi som skon klämmer. Det är inte framförallt för att de anser att det saknas demokrati som olika borgare hatar Kuba. Det är för att kapitalismen inte är det dominerande systemet på Kuba. För att kubanerna har utmanat det ekonomiska systemet. Svenska medier förmedlar istället en bild av Kuba som kommer från USA.
Demokratiska problem i USA
I USA som anses vara en demokrati har som alla vet presidentval nyss genomförts. Där består demokratin bland annat i att man får rösta på två högerkandidater som båda tillhör den härskande klassen. Och när det för en gångs skull fanns en kandidat som talade för någon form av rättvisa och mot de rika (Sanders) så gjorde det demokratiska partiets ledning allt för att få bort honom och lyckades också naturligtvis med det. I detta val i USA är det av många anledningar svårt att rösta och många utestängs från eller hindras rentav från att göra det. Eller så upplever man det så meningslöst så att man helt enkelt låter bli. Bara halva befolkningen röstar faktiskt. Det finns mycket mer att säga om demokratin i USA. Men borde vi inte kunna vara överens om att den åtminstone har enorma brister och att frågan om demokrati- diktatur inte är så svartvit som den ofta framställs?
I detta stora land med mycket bristfällig demokrati har alla regeringar sedan 1959 försökt störta regimen på Kuba genom blockad, militära angrepp, attentat, stöd till regimkritiker, hundratals mordförsök, propaganda osv. Regeringarna och deras eftersägare i Sverige säger att det handlat om att införa demokrati. Hur kan någon tro på det? USA hade inte några problem med Batista som styrde Kuba fram till revolutionen 1959. Kuba var under Batista ett land där den amerikanska maffian och nordamerikanska företag styrde och ställde som de ville. I Latinamerika har USA också under flera decennier alltid stött motsatsen till demokrati genom mer eller mindre öppet stöd till militärkupper eller reaktionärt våld. De som blundat och blundar för detta har inte någon som helst trovärdighet när de predikar demokrati för Kuba.
Demokrati
Demokrati betyder folkstyre och förutsätter en mängd olika rättigheter. Men hur dessa rättigheter fungerar beror också på andra saker som har med graden av social rättvisa att göra. För att yttrandefrihet ska bli reell krävs det till exempel att alla är läskunniga. Men även om alla är läskunniga så är det i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor en enorm skillnad på vilka möjligheter man har att utnyttja yttrandefriheten. Det amerikanska presidentvalet, där penningstarka grupper styrde över orden som spreds, visar på ett tydligt sätt på problemen här. För att utvidga demokratin krävs att demokratin och politiken också gäller inom ekonomin. Vi måste alltså tillsammans ta makten över ekonomin från det lilla fåtal som nu styr över så mycket i våra liv. På så sätt kan demokratin utvecklas. Utvecklingen av välfärdsstaterna var ett steg framåt här. Bakslagen och nedmonteringen av välfärdsstaten har därför också inneburit bakslag för demokratin.
Det socialistiska projektet måste också handla om att utveckla demokratin. Ingrepp mot kapitalmakten är en möjlighet för att utveckla demokratin. Men demokratin är å andra sidan en förutsättning för att denna makt över kapitalet ska fungera till nytta för folkmajoriteten och inte bli kapad av nya maktgrupper. Socialism och demokrati förutsätter alltså varandra ömsesidigt.
Demokratiska problem på Kuba
Batistaregimens våldsapparat störtades av en gerillaarmé
ledd av Fidel Castro, hans bror Raul, Che Guevara med flera. Efter att revolutionen segrat skapades en sorts gräsrotsdemokratiska organ som kallades Kommittéerna för Revolutionens Försvar (CDR) i varje kvarter. Men mellan dessa organ och den centrala makten som utgjordes av gerillaledarna fanns ett tomrum. Senare har detta rättats till och man har ett valsystem ända upp till parlamentet. Men det är bara personval samtidigt som det bara finns ett politiskt parti som har den ”ledande rollen”.
Det beroende till Sovjet som utvecklades har naturligtvis haft många baksidor. Förutom att de byråkratiska metoderna för ekonomisk styrning som togs över ställde till mycket negativt och gjorde det mycket svårt att ställa om när Sovjet brakade ihop så påverkades säkert också graden av demokrati.
Naturligtvis kan demokrati ta sig olika former. Men jag tror ändå att pluralism, möjlighet att sammansluta olika tankeriktningar i partier och rätten att rösta på olika partier är en mycket viktig del av demokrati. Därför ser jag detta som en brist på Kuba. Men samtidigt tycker jag att vi måste förhålla oss till denna brist på ett rättvist sätt:
- Om vi så enkelt stoppar in Kuba i diktaturlådan så borde vi också – om vi ärligt jämför – se mycket väsentliga skillnader mot andra länder i den lådan. Jämför livet för en rättslös immigrantarbetare i Saudiarabien med livet för en kubansk arbetare med få konsumtionsvaror men tillgång till fri sjukvård och utbildning av hög kvalitet. Vi borde också se att många av de länder vi kallar demokratier också har väsentliga problem med demokratin om vi inte bara ser till formella rättigheter.
- Vi borde också betänka under vilken situation den kubanska regimen har verkat. Hur lätt är det att upprätthålla en välfungerande demokrati när man ständigt befinner sig i en krigsliknande situation med en mäktig granne?
Hur enkelt är det att erkänna oppositionspartier som legitima när man vet att de stöttas ekonomiskt och är lierade med denna fientliga granne och dessutom själva inte tvekat att använda våld mot regimen och landet vid ett flertal tillfällen? Demokrati i en skyttegrav har sina problem.
Kuba efter Fidel Castro
Kuba är ett litet fattigt land som tidigare varit formell koloni till Spanien och sedan reell till USA, men som hittills klarat att försvara sin självständighet. Man har lyckats upprätthålla ett samhälle där visserligen mycket saknas – precis som i de flesta av jordens länder – men där klyftorna mellan människor inte är så stora. Trots de stora problemen med blockaden från USA (som fortfarande pågår) och sviterna efter sammanbrottet för handeln med Sovjet på 1990-talet har man lyckats värna en sjukvård och utbildning av hög kvalitet för alla. Samtidigt har man också lyckats med att hjälpa människor över hela världen vid naturkatastrofer och epidemier. 
Att man också skapat ett samhälle som till skillnad från omgivande länder i regionen lyckats undvika dödsfall vid de återkommande orkanerna är ytterligare en sak att framhålla, men som ständigt förtigs i svenska medier. Kort sagt: för den som bryr sig om social rättvisa finns det mycket att försvara på Kuba. Men naturligtvis också mycket att kritisera och förändra. Vilka förändringar vi kommer se framöver vet ingen. Jag hoppas att Kuba ska lyckas med att både utveckla demokratin och stå emot trycket att släppa in kapitalet och marknadskrafterna utan kontroll. Och jag hoppas att kubanerna ska få sköta detta själva inom sitt eget land utan ”hjälp från den stora grannen i norr”.
Läs andra bloggar om Kuba, Fidel Castro
PEPPRAT RÖDGRÖNT 