Ofta tänker vi på orden som en enkel återspegling av det vi uppfattar som verkligheten. Vi säger: kan jag få gaffeln och får det, inte en kniv.

Språket och språkbruket är föränderligt. När verkligheten förändras så förändras också språket.

Men språket förändras också som en del av en kamp om makten att tolka verkligheten. Orden styr våra tankar. Ibland lyckas det inte så bra som t.ex. när man hittar på nya yrkesbeteckningar för dem som städar. Verkligheten för städaren och städjobbet har förblivit densamma ändå.

Men ibland försvinner ord nästan helt ur det dominerande språket. Några sådana ord som nästan helt försvann ett längre tag var orden klass och arbetarklass. Talades det över huvud taget om klass  så var det istället en grupp som nästan alla verkade tillhöra: medelklassen. Men ord om andra klasser eller arbetarklassen försvann nästan under några decennier. Valforskaren och professorn i statskunskap Henrik Ekengren Oscarsson skrev om detta:

Inom politiken slutade partierna använda klassretoriken redan under tidigt 1970-tal. Explicita frågor om klassidentifikation slutade ställas i svenska valundersökningar redan 1988. SCBs intervjuare rapporterade att det var många som inte förstod eller ville svara på frågor om huruvida de tillhörde arbetarklass eller medelklass.

Naturligtvis hängde detta ihop med samhällsförändringar som skett. Men arbetarklassen hade inte försvunnit ut ur samhället. Däremot såg den naturligtvis delvis annorlunda ut. Att ordet mer eller mindre försvann handlar nog mer om att arbetarrörelsens värderingar – som tidigare på många sätt präglat vårt samhälle – trängts tillbaka. Det handlade alltså om makten över språket. Genom historien har ju klassamhällen upprätthållits framförallt genom att härskarklassen med religionens hjälp framställt maktlöshet och underordning som en av Gud given ordning. När det inte hjälpt har man brukar öppet våld eller hot om våld. I  mer moderna samhällen så upprätthåller man hierarkin genom att antingen få alla att tro att systemet är rättvist och att alla har samma chans eller genom att helt enkelt förneka klassklyftornas existens.

Men på den senaste tiden har jag sett ordet arbetarklass återkomma bland diverse skribenter som jag tidigare aldrig trodde skulle ta det ordet i sin mun, skribenter som befinner sig fjärran både från arbetarklassen och från arbetarrörelsens värderingar (se tidigare bloggar om det här nedan).

Att tillhöra arbetarklassen är inte som att vara med i en förening. Det handlar inte heller om vad man själv tycker. Det är bara ett faktum oavsett vad man själv tänker om det eller drar för slutsatser av det. I Sverige består arbetarklassen av några miljoner individer som inte går att stoppa in i några fördomsfulla kategorier som ”verklighetens folk”. Det finns däremot seriösa undersökningar om kulturella preferenser och värderingar där man kunnat se vissa generella saker som mer typiska i arbetarklassen. Sociologiprofessorn Stefan Svallfors har gjort sådana viktiga undersökningar som visat skillnader mellan ”kulturradikalism” och ”social radikalism”. Sådana kunskaper är viktiga, inte minst för en vänster som vill nå arbetarklassen. Men det är inte värderingarna som avgör tillhörigheten till arbetarklassen.

Att tillhöra arbetarklassen handlar om ens position i samhället. Arbetarklassen är den majoritet av människor i samhället som saknar någon avgörande makt. De som inte har makt över produktionen, över staten eller över sina arbetsvillkor. De som är underordnade andras beslut på jobbet och i samhället. De flesta lönearbetare hör hit. De som måste sälja sin arbetskraft för att leva. Löntagare kallas de vanligen, men det är ett falskt ord då ingen tar lön. Man arbetar för lön genom att sälja sin arbetskraft. Vilka är då dessa? Om vi går in på SCB:s statistik (2014) över de största yrkesgrupperna så hittar vi många av dem där: undersköterskor inom hemtjänst och äldrevård, butikssäljare, vårdbiträden, lagerarbetare, förskollärare, städare, personliga assistenter, barnskötare, lastbilsförare, maskinoperatörer, metallarbetare, träarbetare, fastighetsskötare, kockar och kallskänkor, undersköterskor inom vård, fordonsmekaniker, vårdare, boendestödjare och serviceelektriker  Tillsammans är bara dessa uppräknade mer än 1,2 miljoner. Och de är många fler av andra grupper av lönearbetare.

Till arbetarklassen måste också räknas dem som med ett mer modernt ord brukar kallas prekariatet, alltså alla dessa som saknar fast anställning (tillsvidareanställning) men jobbar på nåder när arbetsköparen visslar och under extra vidriga arbetsförhållanden. Dessutom alla papperslösa som inte syns i någon statistik, men utnyttjas värst av alla.

Men till arbetarklassen måste man också räkna många av dem som inte kan sälja sin arbetskraft, som pensionärer, arbetslösa eller sjuka. De flesta av dem måste också på grund av sin bakgrund och nuvarande situation räknas till arbetarklassen.

För många decennier sedan gjorde en radikal sociolog som heter Göran Therborn en sorts klassanalys av det svenska samhället. Förra året gjorde några på tidskriften Clarté ett försök med att tillämpa Therborns analys på dagens svenska samhälle. För den som är intresserad av sådana mer teoretiska analyser är det en mycket intressant genomgång. De kom fram till att 52 % tillhör arbetarklassen. En sammanfattning av deras analys framgår på bilden här . 

Arbetarklassen har alltså inte återkommit. Den har funnits där hela tiden. Däremot ser den mycket annorlunda ut än tidigare. Den är också mycket mer splittrad idag jämfört med den tid då socialdemokratin ännu 1988 hade 70 % av arbetarklassrösterna. Men varje projekt för att vända utvecklingen, för att gå mot ett rättvisare samhälle med andra drivkrafter, måste utgå från existensen av denna brokiga arbetarklass. När vi tillsammans ser det gemensamma, det som förenar, DÅ kommer mycket att hända. Och därför är orden också viktiga.

Intressant?

Läs andra bloggar om klass, arbetarklass