Stopp för vinster i välfärden var Vänsterpartiets huvudfråga i valet. Det har knappast undgått någon. En framträdande och sympatisk slogan var också att Vänsterpartiet ”inte var till salu”. Ett annat huvudargument handlade om att Vänsterpartiet inte skulle sätta sig i en regering som innehöll borgerliga partier eller som fortsatte privatiseringspolitiken. Stolta, viktiga och riktiga ord. Men nu är det upp till bevis.

Nu blev det uppenbart, det som man borde ha sett och sagt redan innan valet. Frågan om att säga nej till regeringstaburetter från Vänsterpartiet har aldrig funnits på dagordningen. Löfven vill absolut inte ha med Vänsterpartiet i en regering, han vill bilda regering med MP. Nu förhandlar istället Jonas Sjöstedt med Löfven och Miljöpartiet om villkoren för att stödja deras budget. Den måste gå igenom i riksdagen för att de två partierna ska kunna utgöra regering. Det är nu innebörden av den inte helt klara parollen ”inte till salu” kommer att testas.

En rimlig tolkning av parollen borde vara att Vänsterpartiet inte säljer sig för något mindre än ett stopp för vinsterna i välfärden. Att detta är ett absolut krav alltså. Någon annan tolkning tycker jag är svår att få till. Att det kan komma att leda till regeringskris och kanske nyval är en sak som man då måste ta. Annars har man väl sålt sig, eller?

Om man väljer att driva i stort sett en enda fråga under valet och säger att man inte säljer sig, så vore det mycket nedslående för många av dem som röstat på Vänsterpartiet ifall det skulle visa sig att man nöjer sig med en utredning av frågan. Av rocken har då inte ens blivit en tumme. Att Sjöstedt i en intervju i Aftonbladet använder uttrycket ”få bort vinstjakten” oroar mig. Den formuleringen såg jag att socialdemokraterna här i Uppsala använde på sina valaffischer. Det betydde ju inte att de var för ett vinststopp (en besynnerlig lek med ord). Att ett stopp för vinster i välfärden inte går att genoföra över en dag är självklart. Men det måste bli ett förhandlingsresultat som har mer substans än en utredning. Vi får inte bli lurade.

Det politiska läget nu

Vi har ett socialdemokratiskt parti där vänstern (inom partiet) alltid får stryk. Ett parti som till stora delar genomfört det nyliberala skifte som Alliansen fullföljt och som S nu bara kommer genomföra vissa mindre justeringar av . Innan valet reste Jonas Thunberg i Flamman frågan om miljöpartiet var ett borgerligt parti. MP har aldrig varit ett socialistiskt eller ett vänsterparti. Men även  den radikalism som fanns i partiet tidigare har malts ner med åren. En av partiets fränaste kritiker är idag det gamla språkröret Birger Schlaug. Läs med fördel hans blogg.

Vänsterpartiet har visserligen starkt stöd i folkopinionen för kravet på vinststopp. Men bland de politiska partierna står man ensamma mot de två stora – och i grunden borgerliga: grupperna S+MP och M+FP+C+KD samt den yttersta högern i form av SD. Jag tror att Vänsterpartiet skulle vinna på att erkänna och utgå från detta, tala om det och låta det ligga till grund för en verklig och hård opposition mot dem alla.

Detta är naturligtvis inte så trevligt. Det skulle möta hårdare motstånd och inte ge några kortsiktiga belöningar. Men i det långa loppet tror jag att det är den enda realistiska politiken. Annars lär vi aldrig se något slut på den nyliberala politiken och dess följder.

Läs i samma ämne: bloggen Annarkia

Läs också ett viktigt inlägg i Flamman om detta med att fokusera på bara en fråga under valrörelsen.

Intressant?