Jag hörde någon som talade om att SD:s partiledare Åkesson hade en mycket låg närvaro i riksdagen. Jag kollade och hittade några uppgifter om detta som var från oktober 2024, alltså för ett år och några månader sedan.

Enligt statistiken så var då Jimmie Åkesson den partiledare som hade högst frånvaro i riksdagen. Han hade 92 procents frånvaro vid omröstningar.

Hans motsats var (enligt en artikel i Expressen från 2023) Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar som bara var frånvarande 15 procent.

Den som både tycker att man ska vara på sitt jobb för att förtjäna sin lön och dessutom inte gillar Åkesson kan kanske i dessa siffror få en sorts bekräftelse på det den redan tycker.

Men man skulle också kunna tänka på ett annat sätt.

För vem av de två: Åkesson eller Dadgostar, har fått igenom mest av sin politik? Det är ju som alla vet Åkesson. Genom Tidö-regeringen har han fått igenom väldigt mycket av sin politik utan att ens sitta i regeringen. Och utan att knappt närvara i riksdagen kan man tillägga.

Jag tänker då på några andra som inte ens sitter i riksdagen, men ändå har en stor makt. Jag tänker på familjen Wallenberg. De sägs ha haft mottot “Esse non videri” som ungefär betyder “att verka utan att synas”. Som alla vet har familjen Wallenberg sedan lång tid haft en mycket stor makt i Sverige. Men samtidigt en delvis ganska diskret makt. De syns till exempel sällan på topplistorna över de allra rikaste miljardärerna. Anledningen till det är att deras tillgångar finns i stiftelser som kontrolleras av familjen. Genom detta har de en strategisk kontroll över stora delar av svenskt näringsliv.

Nu är ju inte Åkesson en kapitalist – även om hans förhållande till den svenska kapitalistklassen bara blivit bättre med åren. Men på samma sätt som Wallenbergarna har han en stor makt ”utan att synas” på jobbet. Det har han via sin kontroll över Tidöregeringen, sina trollfabriker och ”nätkrigare”, sina gatuhuliganer och genom den tilltagande rädslan för SD inom SVT och SR (”de är ju inte här och kan försvara sig”).

Åkesson behöver alltså inte närvara speciellt mycket i riksdagen. Med tanke på hans mycket höga lön: 164 850 kronor i månaden (riksdagsarvode + partiledararvode) samt en lön från SD som han enligt SVT inte redovisat, så är det ju en hyfsad timlön.

Men vi ska kanske inte uppröras så mycket över den mannens dåliga närvaro. Det finns så mycket med honom och hans parti att uppröras över ändå. Istället kanske vi borde fundera över det faktum att det går att ha mycket makt utan att vara närvarande i riksdagen mer än då och då.

För mig är det ett exempel på att makten över samhället inte finns bara i riksdagen.

Kanske det är något vänstern borde fundera mera över? Jag tar gärna emot synpunkter från läsare som har synpunkter på det eller insikter vad gäller riksdagsarbete.