Igår var det den 21 december 2025 och den fjärde advent.

Advent (latin: adventus) betyder ”ankomst” och handlar i kristen tradition om det barn som enligt Bibeln föddes i ett stall i staden Betlehem i Palestina för drygt 2000 år sedan.

Eller som Svenska Kyrkan uttrycker det:

Under julen firar vi att Gud blev människa. 

Jag vet inte hur många som firar detta eller tänker på det sättet när de tänder ljus i en adventsljusstake. Men väldigt många av oss tänder dessa ljus utan att tänka så. Och det är väl ok? Oavsett vad vi väntar på eller vilken ”ankomst” vi hoppas på så kan det vara trevligt att tända ett ljus ”istället för att förbanna mörkret” (som konstnären Helena Henschen uttryckte det på väggen i Tensta tunnelbanestation i Stockholm).

För oss som varken har förhoppningar på himmelriket eller vill vänta tills vi lämnar det liv som vi känner återstår att hoppas på människorna, på mänskligheten. Att tillräckligt många ska känna inte bara att det är nog utan också att det hänger på oss tillsammans ifall vi ska kunna vända utvecklingen. Att vi inte ska lita till dessa onda män som styr över så mycket. De som styr mot stupet när det gäller existensen av mänskligt liv på jorden. De som överallt både driver fram och tjänar på krig. De som berikar sig själva bortom alla hittillsvarande gränser samtidigt som så stora delar av mänskligheten fortfarande lever under miserabla förhållanden.

I väntan på en vändning måste vi, förutom att tända några ljus, försöka göra det lilla vi kan mot mörkret, var och en på sitt sätt. I väntan på att ”det lilla vi kan” ska bli ”det stora gemensamma”.

Om framtiden vet vi ju nästan ingenting. Men vi vet att ingenting varar för evigt. Det kan bli värre. Men det kommer också vända. Historien går aldrig bara åt ett håll.

PS: Här kommer ett litet julklappstips som handlar om solidaritet med en solidarisk fackförening