Arbetarrörelsen och vänsterns historia är full av splittringar. Många har varit sorgliga i sina former. En del har varit båda dumma och ”onödiga” och uttryck för en sort ”otålig renlärighet”. Andra har säkert varit både oundvikliga och nödvändiga. Till den senare kategorin hör väl den splittring som orsakades av inställningen till det första världskriget då uppslutning bakom den egna staten i kriget ställdes mot att hålla fast vid tanken om enighet mellan arbetare i alla länder . Den splittringen delade arbetarrörelsen i en socialdemokratisk och kommunistisk del. S och V, de två partier i Sverige som fortfarande räknar sig till arbetarrörelsen har förändrats enormt sedan dess. Men det var där, liksom i synen på den ryska revolutionen, arbetet i parlamentet och ”munkorgsstadgan” som delningen skedde för mer än 100 år sedan.

Därefter skedde även ett antal splittringar i den vänster som från 1921 kom att kalla sig Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Den mest betydande splittringen var nog den som skedde 1929 och ledde till att SKP definitivt kom att bli det extremt Sovjetstyrda parti som det sedan var i några decennier innan CH Hermansson och andra började öppna upp partiet. En sak som visar det märkliga i historiens vindlingar är att det nuvarande Vänsterpartiet i sina rötter räknar detta 1929 års SKP samtidigt som det finns senare tillkomna partier som i sin politik har betydligt fler beröringspunkter med  dessa 1930-talets kommunister.

Det brukar talas om 1970-talet som en tid av vänsterradikalism och många olika radikala ”bokstavsgrupper”. Det är samtidigt en period i det svenska samhället då livet började bli bättre för många grupper, klyftorna minskade och många viktiga välfärdsreformer och utbyggnader genomfördes. Vänstergrupperna var en del i detta 70-tal både som en återspegling av en större samhällsutveckling och som en kraft som var med och påverkade. Samtidigt fanns det naturligtvis en hel del som var både dumt och löjeväckande hos dessa grupper. För att ta några exempel: sekterismen som skildras så perfekt i filmen ”Life of Brian” (bild),

den töntiga Kårhusockupationen i Stockholm eller sången ”Lär av historien”. Den sången dras ofta upp fortfarande när det handlar om nya splittringar. Senast jag såg det var hos Flammans chefredaktör Aretakis som inte ens var född 1970. I sången – med svensk text till Creedence-låten ”Proud Mary” – sjunger gruppen Knutna nävar att ”splittringen var en bra sak”. Ja, lätt att se komik i redan då på 1970-talet. Eller tragikomik?

Även idag finns det ett flertal grupper vid sidan av Vänsterpartiet. Vi har till exempel (ifall jag inte missat något) tre grupper som kallar sig för kommunistiska partier:

Vi har (det) Kommunistiska Partiet (i bestämd form) som har sina rötter i den utbrytning ur SKP/VPK som skedde 1967. Det var en utbrytning inspirerad av det kinesiska kommunistpartiets strid mot det ryska på 1960-talet. Det ledde till en organisation som hette KFML. När även KFML delades itu 1970 uppstod den grupp som då kallade sig KFMLr och nu är Kommunistiska Partiet.

Vi har SKP, det parti som uppstod 1977 under namnet Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Det var en utbrytning ur VPK av folk som var mer trogna mot det sovjetiska kommunistpartiet. Denna gruppering har också haft sina splittringar och bär sedan 1995 det klassiska namnet SKP.

Sen finns också några som kallar sig Revolutionära Kommunistpartiet. De bildades som parti ganska nyss eller snarare ombildade de sig från att tidigare ha hetat Revolution. De är en svensk del av en internationell rörelse som heter Internationella Marxistiska Tendensen.

Förutom dessa som kallar sig partier finns det grupper som Socialistiskt Alternativ, f.d. Rättvisepartiet Socialisterna som oftast kallas ”Offensivarna” efter sin tidning, gruppen Arbetarmakt och säkert en hel del andra som jag inte har koll på.

Till dessa grupper har under det senaste året tillkommit ytterligare två grupper som bägge är ett resultat av uteslutningar (eller hot om) från Vänsterpartiet: Solidaritet och Framtidens Vänster.

Hur kan man tänka om vänsterns uppdelning?

Jag är själv medlem i Vänsterpartiet trots att jag är kritisk inom en hel del områden, vilket ibland framgår av denna blogg. Jag är även kritisk mot de tendenser till ”munkorgsstadgar” (se länken tidigare) som utvecklats i Vänsterpartiet. Jag tror fortfarande att det var både onödigt och olyckligt att utesluta de medlemmar som kommit att bilda de nya partierna Solidaritet och Framtidens Vänster.

När det finns faktiska skillnader som är så stora och djupgående att de inte går att förena i en gemensam praktik så är det naturligtvis helt omöjligt att upprätthålla en gemensam organisation. Så var det med splittringen kring 1917 som jag beskrev ovan.

Däremot är det för mig som utomstående betraktare svårt att förstå vad som idag (inte 1977) är den avgörande skillnaden mellan KP och SKP och varför de är olika kommunistpartier. Men jag förstår i alla fall att ingen av dem skulle ”trivas” i Vänsterpartiet. Liksom att RKP inte skulle passa in någon annan stans.

Men i ett förhållandevis stort parti som Vänsterpartiet har det hittills varit möjligt att ha avvikande åsikter och framföra kritik men samtidigt vara en aktiv medlem. I mindre grupper är det ett faktum att motsättningar lättare leder till splittring, det visar historien.

Ska vi då bara beklaga existensen av ett flertal vänstergrupper? Till att börja med så existerar de ju ändå oavsett vad vi tänker. Naturligtvis finns det problem med denna uppdelning i ett flertal grupper, som att krafter splittras eller att energi läggs på att bekämpa varandra istället för de verkliga fienderna. Men även åtskilda och konkurrerande organisationer uträttar saker som är bra inom olika områden. De människor som valt att organisera sig i mindre grupper utanför Vänsterpartiet skulle ju annars vara passiva. Många av dem gör naturligtvis också nytta genom att vara aktiva inom olika bredare rörelser som Palestinarörelsen, rörelsen mot Nato och DCA-avtal eller lokala kamper på arbetsplatser eller mot nedskärningar inom skola, vård och omsorg. Vi behöver inte och bör inte se bara negativt på varandra inom den existerande vänstern.

Kanske skadar några organisationer som upprätthåller sekt-förhållanden en del av sina medlemmar (jag tror att det kan gälla för RKP). Det handlar då om unga människor som blir knäckta av sektens krav och underligheter och kanske aldrig mer återkommer till socialismens ideal. Men det hör ändå till undantagen.

För den som är tvärsäker på att den egna organisationen alltid har rätt så kan det säkert vara svårt att se någon ”nytta” med konkurrerande vänsterorganisationer. Jag tror däremot att denna typ av konkurrens också kan ha fördelar. Olika praktiker och politik testas och vi kanske kan lära något av det, något som utvecklar oss alla. Om vi är öppna för diskussioner och inte ser dem som tillfällen att slå ned andra och till varje pris framhålla den egna organisationens förträfflighet.

Att kasta bort sin röst

Men det finns en typ av konkurrens som är mer problematisk och det är den som gäller i förhållande till val. Här är det ju så att vi bara kan rösta på ett alternativ. Här har de olika grupperna vid sidan av Vänsterpartiet haft olika taktiker. Kommunistiska Partiet har valt att inte ställa upp i riksdagsval på mycket länge, men däremot i en del kommunalval. SKP däremot har valt att ställa upp i alla riksdagsval. I det senaste fick de 1 181 röster. Det var lite mer än i valet 2018, men betydligt mindre än 1979 då man fick 10 725 röster. Även det måste ha varit en besvikelse med tanke på att de som bröt sig ut 1977 var en ganska stor del av aktiva medlemmar och partiledning i dåvarande VPK. Nu gör ju inte 1 181 röster så stor skillnad åt något håll, men jag har svårt att förstå dem som inte ser det som bortkastade röster.

Tyvärr verkar även det nybildade Solidaritet sikta på att ställa upp i riksdagsvalet 2026. Det finns inget som tyder på annat än att det kommer vara bortkastade röster. Om man inte ens anser att Vänsterpartiet är det minst dåliga alternativet så kan jag förstå tanken, annars inte.

Framtidens Vänster har däremot valt att bygga mer långsiktigt som de uttrycker det. De satsar inte på nästa års riksdagsval, men däremot på några kommunalval. Jag har svårt att bedöma deras möjligheter i dessa val. Möjligen är även detta att ställa upp i kommunala val uttryck för en sorts otålighet?

Avslutning

Nej, splittring har sällan varit en bra sak. Och jag är mycket tveksam till om vi är i en situation där det nu finns möjligheter att bygga upp någon organisation av lite större betydelse bredvid Vänsterpartiet i Sverige.

Men oavsett det så kommer jag inte betrakta dem som gör det som mina fiender utan hoppas att även de ska ha framgång. Det är ju inte alltid så att vänsterns grupper ”fiskar i samma sjö” och bara kan växa på bekostnad av varandra. Vi befinner oss också på olika platser och i olika miljöer. Det faktum att det finns två partier till vänster om socialdemokratin både i Norge och Danmark har inte bidragit till att vänstern försvagats där. Den är istället starkare än i Sverige. Kanske kan vänstern stärkas även här?

Den som lever får se.