Det socialdemokratiska partiet har haft kongress. Det finns mycket att säga om den. Men då min laptop är trasig och jag tycker det är svårt att använda WordPress i mobilen så gör jag det lätt för mig. Jag återger två andra röster.

Den första är en för mig obekant f.d. socialdemokrat, Patrick Gladh, som skrev så här om politiken för ”stramare migration”:

”Jag hör Magdalena Andersson på kongressen försvara partiets skrivningar om stramare migration med att säga ”Jag vill inte ha ett Sverige där barn växer upp i extrem trångboddhet, bostadsområden där en låg andel av de som bor där talar svenska, där alldeles för många är arbetslösa, där alldeles för många är långtidsarbetslösa, och i den extrema trångboddheten har svårt att klara läxorna, har svårt och kanske inte är hemma på kvällarna å riskerar att debutera in i kriminella gäng – det är inte mitt Sverige”

Jag har sällan känt mig så uppgiven och arg inför mitt tidigare parti som jag gör nu. 

Om människor är trångbodda ska vi bygga mer bostäder. Om språket är svagt så stärker vi lärandet. Om människor är arbetslösa så skapar vi utveckling och arbete. Om människor riskerar att dras in i kriminalitet satsar vi på socialtjänst och polis. 

Vi pekar inte finger på de som drabbas av det allt mer framväxande etniska klassamhället och säger – det är för många av er, ni får inte komma hit!

Var är det progressiva och solidariska parti som skapade välfärdsstaten? Var är folkhemmets arkitekter idag?

Tänk er att samma parti på 20-talet skulle pekat på statarna och daglönarna och sagt ”Eran trångboddhet, okunskap och brottsbenägenhet är inte mitt Sverige. Ni borde vara färre.”

Det den gamla socialdemokratin istället beslutade sig för var att se till att statarnas ungar fick samma möjligheter som bondens och godsägarens barn… tillslut. Just genom hårt arbete och politiska reformer skapades ett samhälle som inte skulle göra skillnad på vi och dom.”

Roland Paulsen har kommenterat kravet på arbetstidsförkortning:

Medan Socialdemokraterna fortsätter att förborgerligas med krav på hårdare straff och mer pengar till militären, avskrev helgens kongress i Göteborg det förslag som hade kunnat göra dem till något annat än ett högerparti.

Förslaget som låg på bordet var att sänka arbetstiden till 35 timmar i veckan år 2035. Med tanke på att S redan för 50 år sedan var för 30 timmars arbetsvecka hade Annika Strandhäll rätt när hon före kongressen kallade förslaget ”fegt och urvattnat”.

Att ett sådant förslag kunde väcka tumult inom partiet säger något om dess raka kurs högerut. I Danmark har man normalarbetstid på 37 timmar i veckan samt ofta inkluderad lunchrast. Hur det kunde anses djärvt att först om tio år genomföra vad man i Danmark redan realiserat, förstår inte jag. ”Fegt och urvattnat” är en bra beskrivning.

Det förslag som under helgen klubbades är något svårare att etikettera. Socialdemokraterna vill ha kortare arbetstid, men de vill inte besluta något. ”Parterna” ska göra det, säger man med hänvisning till den svenska modellen som man uppenbarligen inte vet något om.

Alla större arbetstidsförkortningar har i Sverige skett genom lagstiftning eller, ibland, genom hot om lagstiftning. För att en arbetstidsförkortning alls ska vara möjlig måste de politiska partierna besluta om den. Det gäller även om ”parterna” sköter det hela, eftersom de politiska partierna själva är parter när de till exempel företräder Sveriges Kommuner och Regioner som förra året vägrade när Vårdförbundet ville korta arbetstiden med en kvart.

Att införa kortare arbetstid genom lagstiftning är också att föredra eftersom arbetstidsfrågan alltid handlat om klass. Vi med hobbyjobb som kan arbeta hemifrån och som inte har någon som klockar vad vi gör, klarar oss relativt bra. Arbetstidsfrågan handlar om de som garanterar vårt välstånd – arbetarna – och som i kapitalismen tenderar att ha det sämst.

En som verkar nöjd är oavsett Annika Strandhäll. Hon kallar S-kongressens beslut om att inget göra för ”historiskt”, och mer än så: ”ett väldigt tydligt budskap från S om att arbetstiden behöver kortas.”

Och medan partipiskan ven i Göteborg fröjdades man på Svenskt Näringsliv – också för att juni stod för dörren då de själva fick gå ner till 32 timmar

Historikern Kjell Östberg har också skrivit en faktarik och klok analys av s-kongessen. Läs den:

https://internationalen.se/hur-mycket-sjalvskadebeteende-klarar-en-socialdemokrat/