Varje lördag sedan Israel påbörjade sitt folkmord i Gaza har Palestinska Folkets Förening (PFF) här i Uppsala ordnat demonstrationer. Vi hade ett kort uppehåll så länge den sköra vapenvilan höll. Men efter att Israel bröt vapenvilan och ytterligare trappat upp både i Gaza och på Västbanken återupptogs manifestationerna. Demonstrationerna avslutas alltid med olika tal både från PFF och representanter för olika partier och föreningar. Vänsterpartiet har i princip haft en talare på varenda samling och med en mängd olika talare. Ett av de absolut bästa talen från vänsterpartiet hölls denna lördag av min partikamrat Gil Enriques. Det var både personligt och med politiska slutsatser som är viktiga. Att framförandet också var bra framgår ju inte i text. Men ni får lita på mig. Jag kände mig för en stund stolt över Vänsterpartiet.

Med Gils medgivande publicerar jag här hans tal:

Tal på demonstrationen för Palestina, 2025-04-12

Vänner och kamrater,

Jag vill börja med att tacka Palestinska Folkets Förening för att ni anordnar demonstrationer vecka efter vecka, för att ni står upp för rättvisan och för att ni vägrar att låta folkmord normaliseras. 

Det är svårt för mig att tro att det redan var för över ett år sedan jag stod här och tackade er för er moraliska tydlighet i en tid av djup moralisk kris. Då talade jag om hur länge denna tragedi redan hade pågått. Jag kunde inte föreställa mig att ett år senare skulle mardrömmen fortfarande pågå.

För bara några veckor sedan, som ni alla vet, upptäcktes en massgrav i Gaza med kropparna av 15 sjukvårdspersonal och hjälparbetare. I en sådan tid, är det svårt att känna hopp. Och ändå, trots allt, jag tror att Palestina kommer att bli fritt. Jag vet att Palestina kommer att bli fritt. Och jag vill berätta varför.

Jag kommer från Portugal, ett land som en gång var en imperialistisk makt. För ett halvt sekel sen, levde folken i länderna Angola, Moçambique, Cabo Verde och Guinea-Bissau under styre av en mycket mäktigare förtryckare. Kolonisatörerna hade vapen och stöd från USA, från apartheid-Sydafrika, från Rhodesia och naturligtvis från den unga staten Israel. Hundratusentals civila mördades av dessa koloniala ockupanter, ofta som kollektiv bestraffning.

Situationen verkade hopplös. Och ändå, för 50 år sedan, segrade den nationella befrielsekampen. Ockupanterna blev utkastade och folken i Angola, i Moçambique, i Guinea-Bissau blev fria att själva bestämma över sin framtid.

Samma sak har hänt över hela världen. Det brittiska styret i Indien tog slut. Apartheid i Sydafrika tog slut. Och ockupationen i Palestina kommer inte vara annorlunda.

Palestina kommer att bli fritt, för rättvisan i denna kamp är självklar. Det är en kamp för barn, för föräldrar, för hungriga och döende människor. Det är en kamp för mänskligheten. Och vi ger inte upp, förrän varje palestinier mellan Jordanfloden och Medelhavet är fri och jämlik.

Vänner! Jag vill ta en stund för att säga något till dem bland er som är européer, som jag själv är. Jag vill säga till er att vi i Europa och Palestinas folk har samma motståndare. Regeringarna som privatiserar våra skolor och vår välfärd är samma regeringar som stödjer staten Israel. Kapitalisterna som underbetalar oss är samma kapitalister som tjänar på att tillverka bomber för att mörda palestinska barn. Tech-oligarkernasom automatiserar bort våra jobb är samma oligarker som säljer AI-verktyg till Israels ockupationsstyrkor. Fascisten i Vita huset som bedriver handelskrig mot våra länder är samma fascist som vill göra Gaza till Mellanösterns riviera.

Vi alla har samma motståndare. Och därför är palestiniernas kamp vår kamp också. ”Gazas bekymmer är också mina.”

Tack, och leve Palestina!