Rädda journalister på SVT?

Har du hört högerdebattörer på TV angripa vänstern, till exempel för att vara ”odemokratisk”, ”kommunistisk”, ”diktaturanhängare” eller liknande? Har det skett även då ingen representant för vänstern varit närvarande i studion? Det tror jag nog att du har.

Men har du då samtidigt hört programledaren säga att ”vänstern håller nog inte med” eller ”vänstern är ju inte här och kan försvara sig”? Nej, det tror jag inte. Jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin hört någonting sådant.

Men med SD är det något som har hänt och blivit alltmer frekvent ju mer partiet växt. Om du inte redan noterat detta så var uppmärksam i fortsättningen och jag är säker att du kommer se mönstret. Programledare och journalister på vår public service-TV har börjat inta en alltmer hukande och försiktig attityd. Som häromkvällen under en debatt mellan Helle Klein och Vidar Andersson då programledaren avbryter genom att säga: ”…SD ser sig nog inte som anti-fackliga…haha…”

Varför en programledare känner att den behöver påpeka att SD inte håller med och korrigera en debattör är något att fundera över. Varför får inte ett yttrande (i detta fall från Helle Klein) bara stå för debattören utan någon sorts hastig recension eller korrigering från journalisten?

Så varför denna nya stil?

Jag undrar om det har att göra med att allt fler journalister är rädda för hat, hot och angrepp. Angrepp som kommer från de grupper inom och runt SD som ägnar sig åt detta på nätet eller rent fysiskt.

Reportrar utan gränser har visat att fler svenska journalister utsattes för hot och hat under förra året. Samtidigt visar en undersökning att 40 procent av de svenska journalisterna ägnar sig åt självcensur på sociala medier. Och på frågan: ”Finns det några särskilda frågor som lockar fram trollen?” svarar Erik Halkjaer (som är ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige”: ”Det är ju främst flykting- och migrationsfrågorna”.  Alltså de frågor som är SD:s huvudfrågor. 

Vi ser för övrigt en liknande utveckling i övriga Europa enligt Erik Halkjaer:

Den holländska journalisten Peter de Vries och den grekiska journalisten Giorgos Karaivaz sköts ihjäl förra året i samband med att de grävde i olika korruptionshärvor. Våld och attacker på journalister har tidigare främst varit ett problem i Italien där många journalister numer lever med skyddad identitet, men problemet har spritts till flera länder.

Tidningen Expressen har visat på hur hoten mot deras journalister ser ut. Hatet och hoten domineras av rasistiska och kvinnofientliga angrepp.

I en undersökning från Lunds Universitet konstateras också att ”För att undvika påhopp anpassar eller avstår en del från att rapportera om ämnesområdena migration, diskriminering, kriminalitet och jämställdhet, som upplevs generera mest hot och hat”. 

Men kanske är journalister på Public Service också helt enkelt rädda för att förlora sitt jobb ifall SD och den övriga högern får mer makt. Enligt Reportrar utan gränser har man kunnat observera ”att den politiska kontrollen av journalister och av public service-bolagen skruvades åt i flera länder”. Det hotet finns nu även i Sverige och den journalistiska inställsamheten på SVT/SR har kanske sin grund även i detta hot?

PS: läs även denna artikel om hot mot journalister i Magasinet Para§raf.

Argument för republik.

I lördags kväll sändes på SVT Özz Nûjens soloshow Dålig stämning. Personligen gillade jag den skarpt. Rolig, vass, stundtals grov men också mycket berörande och klok.

Showen inleds med att man får se Sveriges kung tala i drygt sex minuter inför ett stort medieuppbåd. Anledningen till

maktens megafoner

uppbådet är egentligen de uppgifter som framkom i boken ”Den motvillige monarken” men om detta säger monarken inte mycket. Istället pratar han på utan att avbrytas eller utsättas för några som helst frågor från medierna. Jag vet inte om de som gillar kungahuset som princip känner sig glada och stolta när de ser detta. Jag har svårt att tro det.

Å andra sidan har bedömningen av monarken inte så mycket att göra med argumenten för republik heller. Jag menar att för oss som är för republik så borde det inte spela någon roll hur monarken framstår. Motståndet mot monarki handlar ju om principer, till exempel en sådan modern och demokratisk princip som att folk ska väljas till och inte ärva ämbeten.

Men ett annat argument mot monarkin handlar om det som den gör med oss ”undersåtar”. Att vi blir inställsamma, fjäskande och okritiska.  Det är nämligen det som man inte kan låta bli att tänka om alla de journalister som underdånigt sträcker fram sina mikrofoner medan monarken pratar på. Vart tog det journalistiska uppdraget vägen? Detta understryker också Özz med humorns hjälp senare i showen.

Om du inte såg showen så kan du ha en och halv timme framför dig med bra underhållning av en av Sveriges kungar inom stand-up.

Intressant?

Andra bloggar om monarkin.

%d bloggare gillar detta: