Idag är det Förintelsens minnesdag och 81 år sedan Auschwitz befriades.

Den 27 januari 1945, befriade den sovjetiska Röda Armén de fåtaliga överlevande från förintelselägret i Auschwitz i södra Polen.

Mot bakgrund av Rysslands angreppskrig mot Ukraina har frågan om vilka som befriade de överlevande blivit ett omstritt faktum. Historikern Håkan Blomqvist skriver en längre artikel om detta i e-tidningen Internationalen. Han avslutar artikeln:

Det var den ryske soldaten som befriade Auschwitz och nu strider mot nazisterna i Ukraina, lyder den storryska propagandan. Nej, det var den ”första ukrainska fronten”, svarar västpropagandan.

Men det var den sovjetiska mångnationella Röda Armén som befriade Auschwitz och krossade fascismen. Det kan ingen ta ifrån Besprozvanny och hans stridskamrater, vare sig deras liv slutade i Oświęcims massgrav eller de fick uppleva slutsegern i Berlin.

Den ”mångnationella Röda Armén” alltså. I den reaktionära dum-nationalismens tid har det blivit viktigt att dölja allt som inte styrker det nationalistiska sättet att tänka eller beskriva världen. Låt oss alltså minnas detta.

Nazisternas folkmord riktade sig inte enbart mot judarna. Det riktades också mot romer, homosexuella och andra som betraktades som undermänniskor. Dit räknades även slaverna (ryssar, polacker, ukrainare och andra) som man också ville utrota.

Men främst riktades nationalsocialisternas angrepp mot det judiska folket.

Att minnas Förintelsen och stå upp mot all form av antisemitism är inte mindre viktigt idag. Men det gäller också att stå upp för motstånd mot all form av intolerans, främlingsfientlighet och rasism. Även då den riktar sig mot andra folk eller utsatta grupper än det judiska folket. Ja, vi måste även kunna se rasismen då den uttrycks av USA:s president eller i Israel där man trampar på och förnekar ett annat folks rättigheter. Inte heller bör vi acceptera att demokratiska vänsterkrafter utestängs från minnesceremonier, så som sker från det mycket politiserade Judiska Centralrådets sida, med hänvisning till kritiken av staten Israel.

När minnet av Förintelsen kopplas till stöd åt staten Israel håller vi på att tappa det avgörande och universella i betydelsen av att minnas detta folkmord. I dagens bisarra värld tar detta sig olika uttryck. Ett av de mer smaklösa ärinbjudningarna till Förintelsekonferensen i Jerusalem. Dit bjuds nu olika europeiska ledare för ytterhögerpartier med en tydlig antisemitism både i sin historia och sin nutid. Bland de inbjudna finns bland annat Nationell samling, ungerska Fidesz och svenska SD. Nationell samling (tidigare Front National) grundades av Jean-Marie Le Pen som en gång sa att gaskamrarna bara var ”en detalj” i historien. Fidesz-ledaren och premiärministern Viktor Orbán har tidigare hyllat Ungerns ledare under andra världskriget som var allierad med Adolf Hitler. Och i SD kryper det ständigt fram olika uttryck för nazism eller antisemitism. Vi kan till exempel minnas Björn Söder som sa att judar inte tillhör det svenska folket eller partisekreteraren Jomshof som sa att han inte ser den judiska minoriteten i Sverige som ett problem ”eftersom den judiska gruppen är så pass liten” .

SD-ledaren Åkesson är alltså i Jerusalem. Men enligt tidningsrapporter så dök han inte upp den första dagen. Han hade sex stygn i pannan efter att under en nattlig mardröm ha sprungit in i en spegel. Åkesson säger att han blev jagad av en man i drömmen och skulle gömma sig i en buske. Jag kan inte låta bli att undra över hur en freudian skulle tolka denna dröm.

Att också minnas andras skuld i samband med Förintelsen

Vi vet att de tyska nazisterna stod bakom förintelsen. Men något som ofta glöms eller kanske är mindre känt är andra nationers skuld till det som hände det judiska folket. Vi kan till exempel minnas Évian-konferensen.

I juli 1938 hölls Éviankonferensen på initiativ av USA:s president Franklin Roosevelt. 32 länder, bland annat Sverige, närvarade på konferensen. Man kände till att många människor försökte fly från naziväldet. Syftet var att diskutera vad man kunde göra för flyktingarna från Tyskland och Österrike. Men med undantag av Dominikanska republiken ville ingen regering i Évian lova att öppna fristad för centraleuropeiska flyktingar. Representanten för Australien sa att de ”inte hade några rasproblem och ville inte ha några heller”*

Världens ledare såg bort på samma sätt som de flesta idag gör till exempel i förhållande till det som sker i Gaza.

* Michelet, Marte (2015): Den största brottet. Stockholm: Bonniers förlag.

Läs också tidigare bloggar om Förintelsen: 1 och 2