Jag och många andra fastnade ju på det extrema yttrandet från vice statsminister Busch. Orden om att vi bör vara ”tacksamma mot Israel”. En tacksamhet vi alltså ska känna samtidigt som vi direkt in i TV- eller radioapparaten får rapporter om något som inte kan betecknas som något annat än ett folkmord.

Ledaren för regeringens stödparti fyllde på med att Israel gör ”det smutsiga och genuint otacksamma jobbet också åt oss”. ”Jobbet” alltså. Det betyder väl för Åkesson och hans parti jobbet att utrota så många araber och muslimer som möjligt. Ett utrotande som ligger i linje med den typen av rasism som det partiet tillämpar idag.

Ett stödparti kan ju ha avvikande synpunkter på regeringens politik, speciellt om det gäller sådant som inte avtalats i det s.k. Tidö-avtalet. Men en vice statsminister?

Statsminister Kristersson å sin sida sa till TV4 att regeringen är enig. Samtidigt säger han:

Det vi ser nu är helt förfärliga scener. Vi pratar om svältande barn, vi pratar om ett aktivt hindrande av hjälpleveranser med mat, mediciner och hygienartiklar som skapar en fasansfull situation.”

Men det ”aktiva hindrandet… som skapar en fasansfull situation” utförs ju av Israel. Den stat som vi enligt den vice statsminister (som statsministern är enig med) ska vara ”tacksamma mot”. Jag får inte detta att gå ihop. Hur kan man vara eniga när vice statsministern samtidigt säga att vi ska vara tacksamma gentemot en stat som utför så förfärliga handlingar?

Eller blir det tydligare när statsministern säger:

Vi stöttar Israels kamp mot Hamas, men vi stöttar inte Israels beteende i Gaza.

Låt oss i sammanhanget bortse från det märkliga ordet ”beteende”. Men menar alltså Kristersson att regeringen stöder Israel när de går in i Gaza militärt men inte när de svälter ihjäl hela Gazas befolkning? Är det just vid ”beteendet” att svälta ihjäl en hel befolkning som statsministerns gräns går? Var alltså bombarderandet, beskjutningen, raserandet av all bebyggelse och dödandet av barn, kvinnor, sjukvårdspersonal och journalister värt allt stöd? Den israeliska armén och statsledningen verkar ju ha svårt att göra en distinktion mellan dessa olika former av våld. Men det måste jag erkänna att även jag har. De är en del av samma övervåld även om svält som vapen är extra ondsint och dessutom förbjudet enligt lagar om krig.

Men vad innebär det om det nu är så att gränsen har passerats för statsministern vid användandet av svält som vapen? Kan vi förvänta oss att regeringen försöker få till en frysning av de för Israel så viktiga handelsförbindelserna med Europa? Om det är så, och de skulle lyckas få igenom det, så är det (även om det kommer alldeles för sent) en åtgärd som kanske skulle kunna tvinga staten Israel att backa från de värsta excesserna i sin folkmordspolitik. Det vore bra. Vi kommer knappast gå i några gemensamma demonstrationer (så som skett när det gäller protester mot Rysslands krig mot Ukraina). Men det vore ett litet steg för att göra något från staten Sverige.

Uppenbarligen finns det idag en klyfta i regeringen kring staten Israels mördande i Gaza. Att SD absolut inte vill ta till några åtgärder alls mot Israel är helt klart. Men KD-ledaren och delar av moderaterna verkar inte heller kunna släppa tanken om att Israel alltid har rätt.

Låt oss därför i denna förskräckliga situation för befolkningen i Gaza hoppas på denna spricka i regeringen. En spricka där en majoritet inom regeringsunderlaget närmat sig den folkliga opinionen (Demoskop se föregående blogg) och åtminstone vill sätta stopp för svält som vapen. Men utan press lär det inte hända.