Jag läser i en liten notis i tidningen om en lönehöjning på 21 procent. För många i slitsamma yrken med en lön på till exempel 25 000 kronor i månaden så skulle en ökning med 21 procent vara lika välkommen som ovanlig. Det skulle vara en ökning med 5 250 kronor. Något jag skulle önska alla undersköterskor i vården till exempel.

Men nu är det ju det här med procenten. Det är skillnad på vad vi utgår från. I den här notisen handlade det om vd:n för PostNord Annemarie Gardshol som fått denna höjning. För henne innebar det en löneökning på 125 000 kr i månaden. Hennes ökning är därmed nästan lika stor som hela lönen för regiondirektören Johan von Knorring, som jag skrev om i november/december. Hans lön på 150 000 i månaden var väl tilltagen, tyckte jag och säkert många sjukhusanställda. Men framstår i jämförelse som blygsam.

VD:n för PostNord har genom sin lönehöjning kommit upp i en månadslön på 708 333 kronor. Undrar hur många brevbärarlöner det går på den summan?

När jag läser om den här typen av löner så tänker jag ofta att min fantasi är för begränsad för att kunna föreställa mig vad en människa gör med så mycket pengar varje månad. Jag känner mig övertygad om att inte någon människa egentligen behöver så mycket pengar. Dessutom finns alltmer undersökningar som visar sambandet mellan hög lön, hög konsumtion och en tärande livsstil som bidrar till miljömässiga och klimatmässiga problem.

En av dem som sätter lönen för PostNords vd är styrelseordföranden Christian Jansson. Han säger att de med denna lönehöjning har rättat till vd:s lön vid anställningen 2019, så att den nu är ”korrekt marknadsmässig”. Tyvärr verkar det alltid som att det som är ”korrekt marknadsmässigt” innebär att en del verkligt viktiga men lågavlönade yrken kommer fortsätta att vara lågavlönade, medan andra till exempel vd-jobb kommer vara extremt välbetalda. Därför skulle jag föredra en lönesättning som istället utgick från vad de flesta människor tycker vore rimligt och från vad vi behöver.

Och jämföra kan vi alltid, både uppåt och nedåt. Den statliga bolagschef som har högst lön är vd:n för Vattenfall. Där är lönen 1 319 500 kr i månaden. Och som du väl också vet så kommer vi upp i ännu mer svindlande summor ifall vi söker oss till det privata näringslivet. Jag har ju skrivit om det förut.

Men naturligtvis kommer det inte bli något stopp för s.k. marknadsmässig lönesättning, ökade klyftor och svindlande månadslöner för några få så länge alltför många följer och röstar på olika högavlönade profeter. Som till exempel den mest välbetalda som är moderaternas Ulf Kristersson med en månadslön 2020 på 175 000 kr i månaden, KD:s partiledare Ebba Busch med 142 000 kr i månaden eller SD:s Åkesson som visserligen enligt SvD är hemlig med sin lön men 2017 skattade för en lön på 106 000 kr i månaden.

Här avviker Vänsterpartiet på ett positivt sätt. Partiledaren Nooshi Dadgostar får i dag ut ca 29 600 kronor i månaden efter skatt och den särskilda partiskatten. På partiets hemsida förklarar man det så här:

För att inte klyftan ska bli för stor mellan de folkvalda och folket de representerar vill Vänsterpartiet att riksdagsledamöternas arvoden sänks. Vi har också en partiskatt som innebär att alla som företräder Vänsterpartiet betalar en viss andel av sitt arvode till partiet istället för att behålla alla pengarna själva.

29 600 kr i månaden är också en lön som det går att leva bra på. Så himla mycket mer ska väl inte någon behöva, ens om de är höga chefer?