….offentliga investeringar och internationellt samarbete gav oss Covid-19-vaccinerna.

(forskargruppen från Universities Allied for Essential Medicines UK)

I den förra bloggen citerade jag en fråga ur Läkare utan gränsers tidskrift Direkt:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Att utvecklingen av läkemedel inte enbart bekostas av de stora läkemedelsföretagen själva är ju självklart. Men ungefär hur fördelar sig utgifterna?

Nu läser jag en intressant artikel i Guardian om hur kostnaderna för att ta fram Astra Zenecas covid-19-vaccin fördelat sig. En forskargrupp från Universities Allied for Essential Medicines har försökt få fram siffror om detta. Med hjälp av två olika undersökningsmetoder kunde forskarna identifiera källan till hundratals miljoner pund forskningsbidrag från år 2000 och framåt för publicerat arbete om vad som så småningom skulle bli den nya tekniken, liksom för finansieringen av slutprodukten. Att spåra pengarna var och är naturligtvis inte någon lätt sak och forskargruppen säger att ingen av de två metoder som de använt ger ”den fullständiga bilden”, men att det ändå går att slå fast att ”majoriteten av finansieringen för vaccinet kom från regeringar, universitet eller välgörenhetsorganisationer snarare än från industrin”:

Den överväldigande majoriteten av pengarna, särskilt i de tidiga stadierna av forskningen, kom från brittiska regeringsdepartement, brittiska och amerikanska vetenskapliga institut, Europeiska kommissionen och välgörenhetsorganisationer inklusive Wellcome Trust.

Enligt forskarna handlar det om att minst 97 % av finansieringen av Oxford / AstraZeneca Covid-19-vaccinet kommer från skattebetalare eller välgörenhetsfonder. Branschfinansieringen uppgick bara till 2,8 %.

Så här såg finansieringen ut:

Förstatliga läkemedelsindustrin

Denna undersökning handlar alltså om det brittisk-svenska Astra Zeneca. Siffrorna kan se mer eller mindre annorlunda ut för andra läkemedel och bolag. Ändå är det sannolikt så att skattebetalarna och andra finansiärer står för en väsentlig del av kostnaderna för att ta fram läkemedel. Att den slutliga kontrollen över läkemedel ligger hos dessa stora bolag är ett problem i sig genom att det står i motsättning till att fördela efter behov. Men att de dessutom tar hand om hela vinsten trots att de bara till en mindre del finansierat produkten pekar för mig i en tydlig riktning.

På 1970-talet krävde SSU att läkemedelsföretagen skulle förstatligas. Det är sällan jag hör det kravet nu. I en artikel i Aftonbladet för tre år sedan sa Peik Gustafsson, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö, att:

Bäst vore om man kunde förstatliga läkemedelsindustrin. Men ett problem är att det är stora multinationella företag som dominerar marknaden.

I samma artikel invände Petra Jonvallen, projektledare på Riksrevisionen:

Om staten skulle tillverka medicin, då skulle hälsa styra tydligare när medicinen tas fram, inte vad man tjänar pengar på. Men frågan är vem som då skulle finansiera forskningen? Jag har svårt att se att det skulle var möjligt att förstatliga industrin, i dagens politiska klimat.

Projektledarens oro för bristande forskningsfinansiering verkar mot bakgrund av denna brittiska undersökning ganska överdriven. Däremot har hon ju rätt i att ”dagens politiska klimat” är ett problem.