Jag hör på radion att försäljningen av de svenska landslagströjorna nått sådana nivåer inför kvartsfinalen på lördag att de helt tagit slut. Så är det på en marknad. En vara kan ta slut. En sådan brist kanske gör en och annan lite besviken. Men det är ändå inte livsavgörande. Heja kan vi göra ändå.

Betydligt allvarligare och värre är det för de 100 000-tals personer som behöver olika viktiga mediciner, men nu inte får tag på dem. Brist på kortisontabletter har till exempel under året drabbat många personer med allergier. Och 440 000 människor med sköldkörtelproblem, främst kvinnor, har inte kunnat få tag på medicinen Levaxin. Det drabbar dem som lider av sjukdomen hypotyreos direkt genom trötthet och nedstämdhet. De kan också drabbas av viktökning, minnessvårigheter, ont i leder och muskler samt långsam hjärtrytm. Men det värsta hörde jag om på radio häromdagen. Det gäller de ungefär 100 000 svenskar som har grön starr. De ögondroppar som de är beroende av är slut hos leverantören och kan vara i lager igen först i slutet av denna månad (juli). Att inte få behandling kan leda till att de blir helt blinda.

En del av ett välfärdssamhälle är att vi gör skillnad på sådana varor som landslagströjor och livsviktiga saker som mediciner. Det är därför vi har beslut om att via skattsedeln åtminstone delvis subventionera det senare.

När livsviktiga mediciner plötsligt är slut så är det ett uttryck för att marknaden inte fungerar. Åtminstone inte ifall vi tycker att alla som behöver dessa mediciner ska ha tillgång till dem. Jag tänker att sådant som medicin över huvud taget inte borde distribueras via en marknad. Detta gäller speciellt när staten har minskat sin egen makt samtidigt som ett antal stora läkemedelsföretag har ökat sin.

1970 ökade staten sitt inflytande över distributionen av mediciner genom att förstatliga apoteken. Det var under flera decennier ett välfungerande system. Men 2009 privatiserades apoteken. Det har inte – trots vad som sagts –  ökat möjligheten att få tag i mediciner, tvärtom. Det har istället blivit svårare att få tag på receptbelagda mediciner. Dessutom har priserna stigit samtidigt som vinster hos de nu privatiserade apoteken slussats till skatteparadis.

Under början av 1970-talet, då apoteken förstatligades, krävde det socialdemokratiska ungdomsförbundet att även läkemedelsindustrin skulle förstatligas. Det var ett krav som tyvärr inte genomfördes. Istället har svenska läkemedelsföretag försvunnit utomlands. Läkemedelsbolagens makt har ökat och de har samtidigt ökat sina budgetar för reklam/marknadsföring på bekostnad av forskningen. Gunnar Birgegård, professor emeritus vid Uppsala universitet säger till Aftonbladet:

Det är en bisarr situation att vi inte längre någonstans i världen har läkemedelsutveckling utan profitkrav. Det gör att utvecklingen snedvrides mot läkemedel som kan förväntas ge de största vinsterna och bort från fattiga människors och fattiga länders folksjukdomar.

Jag är övertygad om att den hemska situation som vi har nu med viktiga mediciner som tar slut har att göra med en utveckling där det politiska inflytandet minskat och företagens makt ökat. Eftersom det är en internationell marknad med multinationella företag så räcker det inte med att (åter) öka det statliga inflytandet i Sverige. Men det borde ändå vara ett viktigt och avgörande steg. Om det finns några läsare som är mer insatta i dessa frågor som yrkesverksamma eller som drabbade brukare, vore jag tacksam ifall ni hörde av er med tankar i detta ämne.