I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare…..
Så skriver Patrik Engellau i längtansfull ton på bloggen Det goda samhället. Och han fortsätter med att berätta hur man i samhällen utanför de västerländska ”tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet”.
Men numera är det annorlunda i Sverige, skriver Engellau: ”De sista svenska hembiträdena försvann för över femtio år sedan. Vi har glömt hur man har tjänare”.
Men detta är inte helt sant. Snarare har väl antalet människor som arbetar i andras hem ökat på senare år. Dels finns en grupp av människor som jobbar svart, dels en grupp som anställs genom RUT-avdrag. Ett av argumenten för RUT var ju att få bort svartjobben. Men i verkligheten tycks numera dessa två olika anställningar istället ha kompletterat varandra och marknaden som helhet ha ökat. Enligt skatteverket hade 65 procent av dem som utnyttjade RUT 2011 inte tidigare anställt någon varken svart eller vitt. De var nya med att ”ha tjänare”
Jag påminner mig också en skandalös blogg av moderaten Katarina Zytomierska där hon bland annat skrev: ”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” Jag vet inte om den här attityden för Engellau är ett exempel på att ”vi” minns eller att ”vi” har glömt ”hur man har tjänare”.
Men i ett historiskt perspektiv har naturligtvis Engellau rätt. Längre tillbaka i tiden fanns det massvis av tjänare. På 1700-talet var den som inte var bonde, borgare eller adelsman tvingad att ta tjänst som tjänare. Och detta tvång var inte bara rent ekonomiskt. Om man försökte undvika detta tjänande kunde man bli både bötfälld och satt i straffarbete.
Jag tänker på den unga kvinnan i Ola Larsmos bok om Uppsala på 1800-talet som säger ”Jag vill inte tjäna”, vilket också är bokens titel. Och så är det nog. De flesta av oss vill nog inte tjäna hemma hos någon annan. Vi vill ha anständiga arbetsvillkor och arbetskamrater. Därför minskade också efter kriget 1945 den del av befolkningen som tjänade hos de rika kraftigt. Unga svenska kvinnor accepterade inte längre de långa arbetstiderna, den låga lönen och den utsatta positionen som hushållsanställd. Det talades då om ”hembiträdesbristen” som ett akut samhällsproblem. Detta ”löstes” då genom att utländska kvinnor som sökte arbetstillstånd måste tjänstgöra minst två år i privat hushåll. Först därefter fick de rätt att söka annan typ av arbete i Sverige. Det tycks som om en del går igen….
Så även om hushållsarbetet i andras hem åter har ökat både som svartjobb och som RUT-jobb så är de klassiska ”hembiträdena”, ”tjänsteflickorna” eller ”jungfrurna” borta sedan många decennier. Varför längtar då Engellau efter dem? Räcker det inte med en RUT-anställd? Engellau säger inte att det handlar om honom och hans kompisars förmåner. Nej det handlar om problemet hur vi ska ”bereda plats” för migranterna ”på den reguljära arbetsmarknaden”. Enligt Engellau går det inte att fixa det för flertalet. Därför, skriver han, ”vore det naturliga att dessa fick försörja sig enligt den självklara ordning som råder i resten av världen, nämligen just som tjänare i hemmen”.
Nu är ju inte Engellau dummare än att han ser några problem med detta ”förslag”. Dels går det ”på tvärs emot allt vad Sverige kämpat för under det senaste seklet……Ett tjänarsamhälle är ett klassamhälle när det är som tydligast”. Sen inser Engellau också att ”tjänarkulturer” inte ”uppstår av sig själva…..” Javisst är det problem eller hur?
Men han ger sig ändå inte utan avslutar lite hotfullt med att ”undra”:
hur länge detta kan pågå innan välfärdssystemen kraschar och naturmetoden – alltså tjänarsamhället – trots allt under tandagnisslan bryter sig fram och etablerar sig i den svenska verkligheten.
Och nog kan det gå som Engellau skriver. Många andra yttringar av ett gammalt klassamhälle har ju återkommit i Sverige under senare år. Och välfärdssamhället krackelerar redan på sina håll. Men om det kraschar helt så beror det på politiska beslut. Eller kanske snarare på brist på politiska beslut. För svaret på frågan om att ge alla människor en möjlighet att arbeta och bidra efter sin förmåga handlar i allra högsta grad om politiska beslut. Beslut som inte överlåter åt marknaden att ”lösa” detta, med de resultat som vi ser, utan där politiken går in och för samman alla de olika behov som finns med de människor som kan arbeta. Det handlar om att återuppbygga den vanliga välfärdssektorn men också om att staten måste skapa arbeten i allt som behövs när det gäller bostadsbyggande, klimatanpassning, förbättring av transporter, utveckling av jordbruket osv, osv. Det var som den socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden i Vänersborg Marie Dahlin sa angående anställningar till flyktingar i Uppdrag Granskning för två år sedan: ”Det är bara fantasin som sätter gränser!”
Not 1: Patrik Engellau är styrelseordförande i den nyliberala tankesmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden
Not 2: Redaktör för bloggen Det goda samhället är Uppsalabon Mohamed Omar som jag haft anledning att nämna förut…
Läs andra bloggar om välfärden
PEPPRAT RÖDGRÖNT 