Några vinklade vinklar på året som gått utifrån denna blogg:
Under året 2016 fortsatte omgrupperingen inom borgerligheten, både i Sverige och internationellt. De högerextrema av olika sorter stärkte sina positioner. Detta har också märkts så mycket i våra medier att de positiva saker som hände nästan blev osynliga. Det förstärktes också av en hel del vindflöjlar bland de intellektuella. Flera av dem som har tillgång till mediernas kultursidor svängde med högerut. Teologen och debattören Heberlein är väl en av dem som mest tydligt personifierar detta. Dessutom har vi sett en hel del märkliga angrepp på vänstern både från dessa personer, från högerfolk, från sådana som själva kallar sig vänster och kanske även från en del som faktiskt är vänster men som har lite svårt att se upp för dåligt sällskap. Alla dessa angrepp har ungefär gått ut på att vänstern sviker klasskampen, en ganska märklig kritik åtminstone när den kommer från folk som normalt sett verkligen ogillar klasskamp när den bedrivs nedifrån. Den ”normala” klasskamp som pågått sedan många år brukar däremot dessa personer vara helt blinda för. Den kamp där borgarklassen och övre mellanskikt flyttat fram sina positioner.
Året började med att ett fantastiskt kollektivt och internationellt journalistarbete ledde fram till de stora avslöjandena om Panamadokumenten. Här fick vi den typen av ammunition som kan visa att omfördelning inte bara är önskvärd och nödvändig utan också möjlig. Till exempel kunde vi lära att de pengar som rika människor smitit undan med utomlands bara under ett år skulle kunnat göra det möjligt att anställa ytterligare 19 000 undersköterskor i äldreomsorgen. Tyvärr släppte de dominerande medierna snabbt uppmärksamheten kring dessa dokument och dess slutsatser.
Bland de positiva saker som hände internationellt under
2016 var de rörelser som utvecklades kring Bernie Sanders presidentvalskampanj i USA och till försvar för Jeremy Corbyn som ledare för det brittiska Labourpartiet. Till positiva saker i Sverige hör de olika omfördelande insatser inom ramen för statsbudgeten som Vänsterpartiet fick igenom i förhandlingar med s och mp-regeringen. Som positivt måste man också räkna att frågan om att ifrågasätta vinst i välfärden inte avförts från dagordningen. Detta gäller trots att vi ännu inte vet vad Reepalus utredningsförslag kan leda till eller om det ens går igenom när det ställs i riksdagen. I september gjorde jag en liten argumentationssamling i vinstfrågan.
Många offentliga diskussioner har på olika sätt handlat om kultur. Det gjorde det till exempel i samband med de övergrepp mot kvinnor som skedde i stor omfattning i den tyska staden Köln. Jag rotade här vidare i dessa frågor. I mars skedde terrordådet i Bryssel. Jag kommenterade samspelet mellan den europeiska högerextremismen och högerislamisterna i deras framgångar med att skapa falska motsättningar. ”Kulturdiskussionen” fortsatte och en konservativ muslimsk miljöpartist gav upphov till den märkliga diskussionen om hälsande, där små frågor blev stora samtidigt som de stora frågorna ”försvann”. Det fortsatte med att allt fler började tala om ”svenska värderingar” men också med att detta fick en del kloka bemötanden. Ordet ”identitetspolitik” fortsatte att användas i debatter även detta år. Tyvärr mer som tillhygge och dimspridare än för att egentligen förklara saker tyckte jag. Jag har skrivit om detta flera gånger.
Närvaron av en högerextrem tidning på bokmässan i september gav upphov till diskussioner om yttrandefriheten. Här fick skriftställaren Jan Myrdal också en del uppmärksamhet på sin fortsatta färd ut i mörkret.
Värdlandsavtalet med Nato röstades igenom i riksdagen den 25 maj. Vi var några som – utan större framgång – försökte upplysa och sprida debatt om frågan. I mars ordnade en grupp av Nato-motståndare här i Uppsala en debatt om frågan som jag kommenterade på bloggen.
EU-frågan blev också åter mer aktuell genom Brexit. Frågan var kanske inte så enkel nu som 1994. Detta diskuterades också på årets Socialistiskt Forum.
Det fruktansvärda kriget i Syrien fortsatte med oförminskad styrka. Min vän Peter Widén skrev i september en artikel om detta och menade bl.a. att ”De demokratiska krafternas enda chans är ett slut på skjutandet och att kriget mellan olika reaktionära krafter upphör”.
I november vann Donald Trump kampen om presidentposten efter en – även för US-amerikanska förhållanden – ovanligt motbjudande kampanj.
Förutom att det – ur ett vänsterperspektiv – var ett mörkt år på många sätt så känns det dessutom som om ovanligt många betydelsefulla personer inom kultur och politik gick bort. Jag kommenterade Göran Palm och C H Hermansson. När Fidel Castro skulle begravas skrev jag en blogg med funderingar om Kuba och demokratin.
När jag tittar på vad jag skrivit under året 2016 så ser jag en stark slagsida till ”idévärlden” och mindre om rörelser och konkret politik än under andra år. Inte så bra. Men jag tror att det också återspeglar förändrade styrkeförhållanden och tillbakagången för vänstersidan och olika folkliga rörelser.
Exempel på kamp och solidaritet som jag skrivit om har t.ex. varit kampen för att rädda kvar Findus produktion i Bjuv, kampen mot nedskärningar inom vården samlad i det nationella vårduppropet eller Livsklubben på Orkla Foods i Örebro och deras stöd till de strejkande sydafrikanska arbetarna på Robertson Winery.
Nu blir det ett nytt år….
Läs andra bloggar om år 2016