Tänk dig att du ingår i en sorts samfällighet med några andra människor. Tänk dig att ni behöver en väg till er samfällighet. Tillsammans med en utomstående privatperson anlägger ni denna väg. Samfälligheten betalar en större del av kostnaderna. Den utomstående privatpersonen går också in med pengar, men en del av de pengarna lånar han förmånligt av er samfällighet. När vägen är klar så får den utomstående privatpersonen som betalning ensamrätt till att använda vägen. Alla ni andra får dessutom betala för att färdas på vägen. Efter en tid säljer den utomstående privatpersonen rätten till vägen till en annan utomstående privatperson. Denne höjer priset för att färdas på vägen så att många inom samfälligheten inte tycker att de har råd att använda den. Den utomstående privatpersonen tjänar stora belopp, han fuskar dessutom undan lånet.
Hur kunde ni i samfälligheten göra en så dålig affär?
Det här låter ju jättekonstigt eller hur? Men är det inte ungefär så det gått till med Arlanda Express och Arlanda-banan? Den har nu åter skapat rubriker efter nya kraftiga höjningar av biljettpriset.
Från Stockholm till Arlanda betalar man 280 kronor för att resa den ganska korta sträckan på 45 km. Från Uppsala till Arlanda höjdes priset för den ännu kortare sträckan från och med tisdag denna vecka till 180 kronor med reskassa och 201 kronor med förköp. Ganska saftigt med tanke på att en bussresa från Uppsala till Arlanda kostar 60 respektive 81 kronor.
Detta har nu blivit så utmanande att till och med olika borgerliga politiker börjar tala om förstatligande genom återköp (Harald Klomp – KD) eller omförhandling (Kristoffer Tamson – M).
Men hur kunde det bli så här?
Det är inte helt lätt att förstå i alla sina detaljer och kanske haltar min tänkta berättelse ovan delvis. Men nog kan man med säkerhet säga att det är ett (bland många andra) exempel på idiotin när man har som överordnad ideologi att privatisera oavsett vad resultatet blir.
Ungefär så här har det gått till:
1994 börjar Arlandabanan byggas. Finansieringen sker genom något som kallas OPS (offentlig-privat-samverkan). Tanken är att samhället ska spara pengar genom att samverka med ett privat företag som får betalt senare genom till exempel intäkter. I det här fallet gick staten in med 6,8 miljarder. Det privata företaget A-train gick in med 4,2 miljarder. Men av dessa 4,2 miljarder fick A-train genom Riksgälden låna 1 miljard av staten. Om detta lån skriver Riksgälden:
Lånet är utformat så att de totala återbetalningarna till staten som helhet från A-Train AB kan bli både högre eller lägre än lånets storlek. Både storleken och tidpunkten för återbetalningen beror på A-Trains ekonomiska resultat och hur stora utdelningar de gör till sina ägare.
Med tanke på de ökande kunskaper vi numera har om dessa företags möjligheter att trixa med ”resultat och utdelningar” så lät ju inte detta så hoppingivande för skattebetalarna/samhället. Det visar sig också senare att oron var befogad.
A-train som driver Arlanda Express får 1995 ensamrätt på trafiken i 40 år och får dessutom rätt att ta ut avgift från andra tågoperatörer på banan i 45 år. Som man själva säger på sin hemsida så bedrivs verksamheten ”helt och hållet på marknadsmässig grund”. Något som tågresenärerna nu alltså börjar känna av.
När det gäller ägandet är det lite krångligare. A-train bildades av ett konsortium som bestod av de tre svenska bolagen NCC, SIAB och Vattenfall (!) samt de två brittiska GEC Alstom och John Mowlem. A-train har i sin tur under åren hunnit med en del olika ägare. 2004 togs man över av den australiensiska riskkapitalfonden MacQuire via ett annat företag: MEIF Stockholm AB.
2011 visar det sig att A-Train gör rekordvinst men genom avancerad skatteplanering inte betalar någon skatt alls i Sverige utan istället får tillbaka ränteutgifter på delar av det ursprungliga lånet.
2015 säljer så MacQuire samtliga aktier i MEIF Stockholm AB till Portare Acquisition AB och blir därmed ägare till A-train. Våren 2016 tog aktieägarna ut en vinst på 237 miljoner.
Nu är vi där vi är med ett avtal som leasar ut järnvägen till de privata företag som för tillfället finner det lönsamt att driva A-train. Med hutlösa biljettpriser som gör att folk väljer bilen eller bussen istället för tåget. En förlust för de flesta. Och en förlust för klimatet. Men uppenbarligen en god vinst för de privata ägarna. Ingen är heller glad utom aktieägarna. Bertil Kinnunen (s) ordförande i kollektivtrafiknämnden i Uppsala läns landsting säger att det blir för dyrt att köpa A-train. Han vet inte vad lösningen kan vara ”men något måste göras”.
Ja, det är som socialisten, volvoarbetaren och debattören Lars Henriksson så väl uttrycker det i en artikel i GP om privatiseringen av Apoteken:
I teorin är det grundläggande för demokratin att det går att ändra en politik som gått snett. Men det sluga med privatiseringar är att det är som att knäcka ägg, lätt att göra men svårt att ångra.
Låt oss åtminstone dra några slutsatser av detta.
Min egen slutsats är för det första att det måste räcka nu. Min andra slutsats eller fundering är att situationen har blivit så extrem att om vi lyckas bygga upp ett tillräckligt stöd parlamentariskt (och!) utomparlamentariskt för att vända utvecklingen så är det snarare konfiskering än återköp som borde vara metoden. Vad tycker du?
Läsa andra bloggar om välfärden, privatiseringar