Att media mörkar och till exempel inte talar om vem som begått ett brott är en alltmer spridd sanning på högerkanten. Att tesen drivs av nätsajter som står nära SD vet vi sedan länge. Nu verkar den även ha nått in i de moderata finrummen. I en intressant artikel i DN nyligen, kunde man läsa om de förra moderata ministrarna, paret Adelsohn/Liljeroth. Det visade sig att de också anammat den här uppfattningen. Därför sökte de sig också ibland till en av de mer kända hatsajterna, en sådan som fokuserar på brottslingars etnicitet.

Nu är det ju så att teorin om mörkläggning tydligen saknar stöd i forskningen. Det hävdar t.ex. Jesper Strömbäck som är professor i journalistik. Men det tycks inte hjälpa.

Ja, varför skriver jag då om detta? Jo, jag har precis läst en artikel i Veckans Affärer om de ungefär 400 svenska medborgare som med hjälp av Nordea smitit undan skatt genom att placera pengar i så kallade brevlådeföretag hos den Panama-baserade advokatfirman Mossack Fonseca. I artikeln antyds vilka några av dessa 400 personer är. Men inte några nämns med namn. Varför, undrar jag? Skulle man kunna kalla detta för en sorts mörkläggning?

Jag tror nu knappast att SD:s hatsajter kommer skriva något upprört om detta och kräva publicering av namn på brottslingarna. De kommer inte heller kräva att dessa brottslingars identitet avslöjas. Ändå är det ju fråga om en ganska homogen och lätt identifierad grupp. En betydligt mer homogen grupp än den oerhört heterogena gruppen ”invandrare”. Det handlar ju om representanter för den lilla och rika ägarklassen i Sverige. Personer som har stora utomparlamentariska muskler för att påverka utvecklingen, samtidigt som de struntar i demokratiska beslut som påverkar oss alla. För det är ju inte några småfifflare vi pratar om. Av de – enligt skatteverkets beräkningar – minst 46 miljarder kronor som försvinner i skatt på grund av internationella transaktioner  så är en fjärdedel kopplade till skatteparadis. Det betyder att dessa 400 personer tillsammans smusslat undan 11,5 miljarder kronor som annars skulle ha använts som skattepengar av det svenska samhället. Som en jämförelse kan man ta statens totala kostnad för miljö- och naturvård som är 7,6 miljarder för år 2016.

Finansministern är en person som borde vara mycket intresserad av att stoppa denna brottslighet och därmed förbättra statsfinanserna. Men hennes uttalande i Aftonbladet är minst sagt tamt. Hon säger där att hon är förvånad. Det förvånar mig. Förbannad verkar hon däremot inte vara, istället tycker hon att ”bankerna och individerna som ägnar sig åt detta borde ställa sig frågan om det här verkligen är ett sammanhang som de vill förknippas med.” Försök föreställa er någon annan typ av brottslighet som allvarligt drabbar samhället, typ knarkhandel. Försök där föreställa er en minister som då uttalar att den är förvånad över knarkhandlarna men att de ”borde ställa sig frågan om det här verkligen är ett sammanhang som de vill förknippas med.” Av någon anledning litar jag inte på att en sådan minister har så mycket driv för att göra något åt saken.

Intressant?

Läs andra bloggar om skatteparadis, skatt, skattesmitning, hatsajter, mörkläggning