Nu på tisdag 27 januari är det den internationella dagen till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

Andra världskriget som ledde till döden för 60 miljoner människor, såväl soldater som civila, avslutades 1945, för 70 år sedan. Nazisternas folkmord innebar dessutom att sex miljoner av Europas judar utrotades. Koncentrationslägren var en del av nazisternas gigantiska folkmordsapparat.  Det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger var Auschwitz. Dit deporterades 1 300 000 personer. Av dessa dog 1 100 000. Nittio procent av dem var judar.

Den 27 januari 1945 befriades de överlevande ur Auschwitz av sovjetiska trupper.

År 2005 deklarerade FN den 27 januari som en internationell dag till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlings-fientlighet, rasism och antisemitism. Tyvärr är detta viktigare än på länge.

Nazisternas folkmord byggde på tanken om över- och undermänniskor. En tanke som på intet sätt var ny i historien. Kolonialismens fasansfulla historia, t.ex. slavhandeln och slaveriet byggde också på och hade som en förutsättning tanken om undermänniskor och olika ”raser”. Det var inte heller så att antisemitismen uppfanns av nazisterna. Myten om den ”internationella judiska sammansvärjningen” kom snarare från Ryssland  ( Sions vises protokoll var ett påhitt av tsarens hemliga polis) liksom ordet (och praktiken) Pogrom.

Nazisternas folkmord riktade sig inte enbart mot judarna utan också mot romerna.  Men samma tanke om undermänniskor fanns också om slaverna (ryssar, polacker, ukrainare och andra) som man också på sikt ville utrota.

Nazisternas folkmord var inte heller bara en pogrom (=våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp) utan ett industriellt utrotningsprojekt med massproduktion av Zyklon B-gas, gaskammare, kaserner, krematorier och järnvägstransporter. Med alla dessa människor som var industriellt sysselsatta bland annat som bödlar, vakter och organisatörer.

Kombinationen av rationell vetenskap i genomförandet av folkmordets alla detaljer med det övergripande totala vansinnet gör förintelsen delvis svår att förstå. Men den kan naturligtvis inte heller ”förstås” utan att sättas in i sitt historiska, ekonomiska och politiska sammanhang: Weimarrepublikens kris, den ekonomiska krisen från 1929 och arbetarrörelsens oförmåga att formulera ett gemensamt alternativ och tillsammans bekämpa nazismen, det sammanhang som möjliggjorde nazismens framväxt.

Naturligtvis fanns det motstånd. Men många av dem som gjorde motstånd blev själva offer. Och så skrämmande många teg eller lydde order. Något som uttrycks så bra i den klassiska dikten av pastor Martin Niemöller:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Det är idag 70 år sedan andra världskriget och Förintelsen. Men antisemitismen är inte utrotad. Isac Deutscher skrev 1966 i artikeln ”Vem är jude?”:

Vi kanske tror att antisemitismen redan är en förbrukad kraft därför att människorna i vår välfärdsstat på det hela taget är belåtna och tillfredsställda. ….Men låt detta samhälle drabbas av en svår chock ….Låt det åter bli miljoner arbetslösa och vi kommer att få se samma medelklass förena sig med det lumpproletariat, som Hitler rekryterade sina anhängare från och löpa amok av antisemitism.

                       (från boken Den ojudiska juden, s. 75)

Men på samma sätt som då är också romer utsatta i dagens Europa. Dessutom har rasismen mot judar och romer kompletterats med rasism riktad mot muslimer . Samtidigt som högerextrema nationalistiska partier använder sig av och stärker såväl islamofobin som anti-ziganismen (rasism mot romer) så lever också antisemitismen vidare. Den lever och praktiseras förutom av traditionella nazister eller en del av de nya högerextrema också bland en del av de människor som tvingats till Europa på grund av staten Israel eller av olika arabiska diktaturer.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) är naturligtvis en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända.

Så låt oss minnas förintelsen och bekämpa all rasism och all nationalism. Mänskligheten borde ha haft nog nu.

Läs andra bloggar om antisemtism, rasism, islamofobi, fascism, Palestina, Israel, Förintelsen,

Läs också minnen och tankar från tre överlevare i DN

Intressant?