Jag skrev häromdagen om den femte rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.
Den finns att läsa som en kortare PDF-version för ”policy-makers”
Samtidigt som det är en rapport som grundar sig på en massa vetenskapsmänniskors gemensamma arbete så är det också en larmrapport.
Rapporten styrker ytterligare att den globala uppvärmningen fortsätter och att detta främst är orsakat av förbränning av fossila bränslen. Det största problemet är användningen av kol, olja och naturgas som energikälla.Enligt IPCC stod utsläpp av CO2 från förbränning av fossila bränslen och industriella processer för 78% av de totala ökningen av utsläppen av växthusgaser från 1970 till 2010. 
IPCC menar att det förmodligen fortfarande är möjligt att undvika en ökning av jordens medeltemperatur på mer än 2 grader Celsius jämfört med förindustriell tid. Men om vi fortsätter som nu så kommer vi att överskrida det och om jag förstår rätt, även överskrida 4 grader. Det innebär en ”hög risk för allvarliga, omfattande och oåterkalleliga effekter globalt.” 
Till skrämmande händelser under nästa århundrade nämns t.ex. möjligheten av förlust av den grönländska inlandsisen i mer än 1000 år och en tillhörande havsnivåhöjning på upp till 7 m.
IPCC och de politiska slutsatserna
Häromdagen skrev jag lite slarvigt att IPCC inte uttalar sig tydligt när det gäller politiska slutsatser. Jag hänvisade istället till Naomi Klein och hennes nya bok ”This Changes Everything”. Men det var som sagt slarvigt av mig. Det inser jag när jag nu läser en artikel av den belgiske ekosocialisten Daniel Tanuro – som för övrigt var här i Uppsala och talade på ett lyckat Socialistiskt forum för några år sedan. Tanuro påpekar i en artikel som finns att läsa på Climate and Capitalism att ingen tidigare IPCC-rapport levererat ett så kraftigt (politiskt) budskap. Han skrev och jag översätter så gott jag kan:
Man insisterar på en rättvis fördelning av insatser mellan länder baserat på deras historiska ansvar, på att dela teknik, på behovet av internationellt samarbete, på vikten av att kombinera kampen mot klimatförändringarna och kampen mot fattigdomen, på de etiska kraven denna kombination ställer och på utmaningen för hela den mänskliga arten. Detta är avgörande frågor som potentiellt utmanar nyliberalismens logik.
Men Tanuro pekar också ut vilka de största motståndarna och hindren är för att förverkliga en sådan politik och för att genomföra den nödvändiga klimatomställningen. Han skriver att för att vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på 2 grader ”så måste 80% av de nuvarande kända reserverna av fossila bränslen stanna i jorden och aldrig utvinnas”:
Men dessa bestånd är en del av tillgångarna hos oljebolagen och de härskande familjerna i de producerande staterna. Det är en förskönande omskrivning (av IPCC, min anm.) att skriva att en politik för begränsning skulle kunna minska de fossila bränsletillgångarna. I verkligheten kommer någon politik för minskning värd namnet, leda till ren och skär förstörelse av det mesta av sådant kapital.
Cheferna för den fossila energisektorn är väl medvetna om faran. Det är därför de kraftigt har finansierat ”klimatförnekarna” och genom att göra det har de vunnit tid. Men i det långa loppet, är det osannolikt att lögnerna från dessa charlataner kan täcka över de störande vetenskapliga bevis som lagts fram av IPCC.
Det gäller alltså att utmana kapitalet:
Dock är den roll som fossila bränslen spelar bara en aspekt av en mycket större fråga: logiken för ackumulering står på spel. Det har blivit en kliché att säga att evig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld. Eftersom energiomvandlingen i sig kommer att ge betydande nya utsläpp, så kommer en radikal minskning av utsläppen från och med nu fram till 2050 kräva en minskning av den slutliga energiförbrukningen, till en grad och på ett sätt som utmanar logiken av ”alltid mer” energi. För att uttrycka saken kort: vi måste minska materialproduktionen och transporterna.
Detta är möjligt utan att skada vår livskvalitet (tvärtom kommer det att öka den) om vi avskaffar all onödig och skadlig produktion, planerad förslitning, den löjliga mängden transporter som krävs av globaliseringen, etc. Det är möjligt utan att förstöra arbetstillfällen (det är tvärtom så att det skapar arbetstillfällen) om vi delar arbete, rikedom, kunskap och teknik. Men var och en av dessa alternativ leder oundvikligen till samma slutsats: vi måste utmana kapitalet som sådant.
Tanuro skriver också om det kommande Parismötet 2015:
Parismötet (COP21) i slutet av 2015 är tänkt att ge en klimatöverenskommelse. IPCC-rapporten är tydlig om allas ansvar. Vi förväntar oss att mötet ska spela en viktig roll. Men regeringarna kommer inte att överväga några antikapitalistiska alternativ. Konturerna av katastrofen blir säkrare, mer synliga och mer skrämmande, medan hundratals miljoner fattiga människor redan är de första offren för den globala uppvärmningen. I bästa fall kommer regeringsförhandlarna bara kunna koka ihop – bakom stängda dörrar – ett klimatavtal som kommer att vara vara ekologiskt otillräckligt, socialt orättvist, och tekniskt farligt på en teknisk nivå. Nya beslut från EU visar denna fara tydligt.
Möjligheten av en annan väg är beroende av social mobilisering. Eftersom detta är mer än en ekologisk fråga: den mänskliga utmaningen är grundläggande, och val av samhälle och civilisation kommer att avgöra allt annat. Våra motståndare är kraftfulla. Endast kollektiva åtgärder för alla förtryckta och utsugna kan driva dem tillbaka.
Från och med nu måste vi använda det larm som utfärdas av IPCC för att bygga den största möjliga front till förmån för ett socialt och ekologiskt alternativ. Med ett ord: ekosocialism.
Läs andra bloggar om klimatet
PEPPRAT RÖDGRÖNT 