När jag gick hem från jobbet igår konstaterade vi, några arbetskamrater och jag, att vi inte har någon vidare koll på varför vi egentligen har nationaldag den 6 juni. Några av de yngre arbetskamraterna visste inte ens att denna nationaldag är ett ganska nytt påfund, instiftat 1983 istället för ”Svenska flaggans dag” och först 2005 en arbetsfri helgdag på bekostnad av pingst. 
Men mina arbetskamrater och jag var i alla fall glada över att ha en ledig dag att se fram emot. Och så är det väl med de flesta av oss. Oavsett anledning till helgdag och oavsett vad vi tycker om våra jobb, så uppskattar de flesta av oss att vara lediga, fria att göra vad vi vill. Undantaget – från detta att uppskatta ledighet – tycks mest vara människor som tjänar så mycket att vi andra inte riktigt kan föreställa oss hur man skulle kunna göra av med så mycket pengar. En del av dessa mycket rika verkar som om de ser hela meningen med livet som att jobba och ytterligare berika sig. De vill också oftast att vi andra ska jobba så mycket och så länge som möjligt också. Men vi andra är som sagt för det mesta glada över att få vara lediga. Och detta oavsett anledningen. I Sverige existerar de flesta helger som en följd av kyrkans tidigare starka ställning i samhället. De flesta helger är kristna helger. Men de flesta av oss funderar nog inte så mycket över de olika kristna skälen till att vara ledig som finns i den svenska almanackan. Jag själv kan bara komma på tre undantag från ledigheter som har sin grund i den kristna kyrkan. Det första är den i Sverige hedniska Midsommarafton som vi till skillnad från de flesta andra europeiska folk INTE firar till minne av den helige Johannes. Det andra är arbetarrörelsens 1 maj. Och den tredje är just den ganska nya nationaldagen.
Själv har jag tillbringar nationaldagen på min kolonilott vilket väl inte kan betraktas som ett firande. Men det gjorde mig gott.
I många andra länder firas nationaldagar från ett datum som har med nationell befrielse eller oberoende att göra. Men så är ju inte i Sverige. Det brukar sägas att ”Svenska Flaggans dag” firades till minne av att Gustav Vasa blev kung (den siste kung som valdes f.ö.) över Sverige 6 juni 1523. Jag har svårt att tro att det är något som väcker någon större entusiasm hos de flesta med undantag av några extremt konservativa monarkister.
En annan anledning brukar sägas vara att regeringsformen från 1809 undertecknades 6 juni. Den var väl ett steg i utvecklingen av demokrati i Sverige. Men om nationaldagen ska firas på grund av demokratiska segrar så finns det väl andra, betydligt senare och viktigare tidpunkter som till exempel rösträttens införande som borde vara utgångspunkt. Men här finns det ju flera olika datum eftersom det var en process. Samma sak gäller för utvecklandet av välfärdsstaten som också skulle kunna vara något att fira.
Men det skumma med instiftandet av nationaldagen i Sverige är inte bara att den inte känns naturlig på samma sätt som i en del andra länder. Det är också att den uppstod i en tid då både välfärdsstaten och demokratin inte bara hotades utan faktiskt också minskade samtidigt som klyftorna ökade och den grad av sammanhållning som tidigare funnits minskade. Därför känns också dagens nationalism antingen i det bästa fallet som bara helt konstruerad (utom möjligen vid idrottssammanhang) eller som mycket obehaglig då en nationalism som vill utestänga och svartmåla olika delar av den faktiska befolkningen i Sverige har växt fram.
Jag tycker inte att vi behöver eller tvunget måsta ha en nationaldag. Att få extra ledigheter emellanåt känns alltid gott. Och att vi kan ha olika uppfattningar om de mestadels kristna anledningarna till dessa ledigheter gör dem inte mindre trevliga eller uppskattade
Men om vi tvunget ska ha en nationaldag så finns det bara en sådan naturlig dag som jag tror förenar väldigt många människor i detta land och det är Midsommarafton.
PS: Ett mer djupsinnigt inlägg om nationaldagen och varför den bör firas kan man läsa av Jan Myrdal i Aftonbladet. Det är intressant det han berättar på sitt vanliga högtravande och ålderdomliga vis. Men så levande är inte historien och sedan 1523 eller 1809 har en hel del annat hänt, som jag skriver om ovan.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 