Betrakta denna bild från 1985:

Kanske är du tillräckligt gammal för att minnas händelsen. Men om du inte är det eller om du försöker bortse från vad du vet om bilden: vad ser du?

Ser du en galen och våldsam kvinna som med en handväska som tillhygge angriper en stackars skallig man bakifrån?

Det ser ju i alla fall inte just i den stund då vi ser bilden ut som om kvinnan är attackerad och behöver sätta sig till motvärn. Eller?

I denna tid då det verkar bli svårare och svårare att skilja på olika sorters våld och att se vilka som är de verkligt farliga skurkarna tror jag att denna bild från 1985 har mer att säga oss än någonsin.

Jag kan inte minnas någon som räknade sig till de demokratiska krafterna som då 1985 tog avstånd från kvinnans handling eller såg henne som en värre eller åtminstone lika vedervärdig figur som den skallige mannen. Det hade naturligtvis att göra med det vi visste eller fick veta:

 Vi visste att mannen var en demonstrerande nazist.

Vi visste att nazismens brott inte fick glömmas.

Vi visste att kvinnan med handväskan som tillhygge var en överlevande från de nazistiska koncentrationslägren som angrep en vålnad från sitt förflutna.

Detta gjorde att vi både kunde förstå och sympatisera med hennes handling. Vi kunde se den som ett uttryck för mod och civilkurage. Det var viktigare än bedömningen av det ”taktiska”, ”korrekta” eller ”lämpliga” i hennes handling.

Idag kan nazistiskt våld mot människor som demonstrerar på kvinnodagen i dominerande medier beskrivas som våld mellan olika grupper.

Och i det galna debattprogrammet ”Debatt” på TV, där den som skriker högst får tala mest, kunde vi häromkvällen se och höra hur den som talar om rätten till motvärn (mot nazistvåld) av debattmotståndarna framställs som en lika ful fisk som de våldsamma nazisterna.

Det pågår som Åsa Linderborg skriver en ”normaliseringsprocess” bland dominerande svenska politiker och media när det gäller synen på nazism och fascism. Jag instämmer i detta. Däremot är det viktigt att se att det finns undantag och motvikter. Uppsalas liberala dagstidning UNT tycker jag har varit en sådan konsekvent motkraft under många år. Det kan jag säga trots att jag själv inte är liberal. Men jag kan se skillnader. Och jag tycker att dessa skillnader är viktiga. Därför kan jag förstå Håkan Holmbergs upprördhet – uttryckt i en ledare igår – över att få en ”släng av sleven” i det han kallar Linderborgs ”svepande påståenden”.

Och när jag talar om liberaler så kan man också påminna sig och sakna attityden hos den gamle folkpartiledaren Westerberg som reste sig ur TV-soffan 1991 när Ny Demokrati* hade kommit in i riksdagen. Det behövs folk som drar skiljelinjer mot det verkligt onda.

*Ny demokrati var en reaktionär och populistisk skapelse av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. En sorts föregångare till SD. Wachtmeister har för övrigt varit mentor åt Jimmie Åkesson.

Uppsala

Intressant?

Media: AB1, AB2, AB3, DN1, DN2, DN3

En utmärkt artikel i UNT om hur nazisterna kommer undan åtal efter att ha angripit människor i Uppsala centrum.

Bloggar: Annarkia1, Annarkia2, Svensson1, Svenson2, Svensson3