Imorgon onsdag kommer USA:s president till Sverige. På ett stort antal ställen i landet ordnas möten, protester och demonstrationer med anledning av detta. Här i Uppsala på Stora torget från kl. 17.

Det finns många saker att protestera mot. Och det finns många saker man skulle önska att den svenska regeringen skulle ta upp (men knappast kommer göra) i sina samtal med Obama. Det gäller sådant som den vidriga fängelsehålan Guantanamo, USA:s spioneri på hela världen, drönarattacker, blockaden mot Kuba eller stödet till diverse reaktionära krafter i såväl Latinamerika som andra delar av världen, den bakåtsträvande klimatpolitiken, m.m.

Om allt detta är de flesta inom vänstern (och då menar jag inte bara vänsterpartiet) överens. Men det som skaver och splittrar är synen på utvecklingen i Syrien där 100.000 människor dödats och två miljoner är på flykt. Jag har från första början tyckt att det var väldigt svårt både att orientera sig om konflikten rent faktamässigt och att se vad vi mer konkret kan göra i solidaritet med det plågade syriska folket. Debattläget består av två ytterligheter. Å ena sidan de som säger sig vilja försvara Syrien som stat (och därmed mer eller mindre klart uttalat uttrycker stöd till Assad-regimen). Å andra sidan de som säger sig försvara revolutionen/upproret, där bedömningen av de politiska krafterna ofta känns mycket optimistisk (för en mer pessimistisk bild se t.ex. denna artikel av Syrien-experten Aron Lund). Tonen mellan de bägge lägren är oftast hätsk – man beskyller varandra för att vara diktaturkramare respektive agenter för imperialismen och liknande. Det lockar inte direkt till ett deltagande.

Jag tycker inte det kan råda något tvivel om att Assad-regimen är en vidrig diktatur, delvis liknande Saddam Husseins regim i Irak. En regim som förtjänar att störtas av folket. Att vara helt tydlig på den punkten tror jag är helt avgörande för att man ska framstå som trovärdig som fredsivrare. Bland dem som säger sig försvara Syrien finns förvisso sådana som öppet försvarar Assad-regimen. Men de flesta inom vänstern gör det inte på ett så tydligt sätt. Däremot kan man formulera sig på ett sätt som man knappast skulle ha gjort om andra diktatorer. Jag läser t.ex. i senaste numret av veckotidningen Flamman en artikel av Henning S Rubin där han bland annat skriver:

Man beskyllde redan i ett tidigt skede den syriska regeringen för ett antal brott och massakrer, utan att alltid bry sig om att kunna bevisa anklagelserna.

Det kan ju låta sansat och rimligt men föreställ er samma mening om Chiles diktator Pinochet:

Man beskyllde redan i ett tidigt skede den chilenska regeringen under Pinochet för ett antal brott och massakrer, utan att alltid bry sig om att kunna bevisa anklagelserna.

Jag tror inte någon skulle ha uttryckt sig så. Och jag tror att det tyvärr säger något.

Det får inte finnas någon tvekan när det gäller den syriska regimens karaktär eller om att en kamp för demokrati och sociala reformer inte går att föra utan en samtidig kamp mot denna regim. Samtidigt tror jag att det i motståndet mot regimen finns krafter som kan vara minst lika repressiva eller reaktionära som Assad-regimen fast på andra sätt. Precis så som vi sett i Iran efter shahen, Irak efter Saddam Hussein eller i Egypten efter Mubarak. Men motståndet utgör inte någon enhetlig rörelse. Och naturligtvis finns det också delar av motståndet som består både av sekulära demokrater och även revolutionära socialister men jag tror inte att de utgör någon stark kraft. Dessutom tycks det som om de extremt reaktionära islamisternas militära inflytande med stöd utifrån har ökat.

Men nu hotar USA med att bestraffa Syrien. Inte p.g.a. de 100.000 döda eller de två miljoner som drivits på flykt utan för att regimen, liksom Saddam gjorde mot kurderna i Irak (Halabja), använder giftgas mot sitt eget folk. Jag kan inte se att något gott kan komma av en sådan attack mot Syrien. De erfarenheter vi har av sådana attacker, interventioner eller ockupationer från USA mot t.ex. Serbien, Afghanistan eller Irak talar inte för det.

Men här förvånar mig (för att uttrycka det milt) den andra sidan i den polariserade vänsterdebatten om Syrien på samma sätt. Så här uttrycker sig till exempel Håkan Blomqvist i denna veckas nummer av veckotidningen Internationalen:

Vi varken beklagar eller jublar om kryssningsmissiler detonerar i diktaturens maktcentra. Vi konstaterar.

Att normalt funtade människor inte jublar när en stormakt med den mest utvecklade förmågan att slå ihjäl och förstöra skickar kryssningsmissiler för att döda och förstöra är en sak som man kan hålla med om. Men att man inte heller ”beklagar” det?!

När USA på våren 2003 sa att man skulle angripa Irak (ja man sa ju inte det utan att det handlade om Saddam Hussein) så demonstrerade jag tillsammans med miljontals människor runt om i världen mot detta. Jag tycker fortfarande att det var rätt. Irak ockuperades och Saddam försvann till slut. Men inte som ett resultat av folkets kamp och till ett oerhört pris i form av förstörelse och mänskligt lidande. Dessutom tror jag inte att något har blivit bättre i Irak.

Jag demonstrerade då för att jag inte trodde att USA värnade om det irakiska folket (lika lite som jag nu tror att de bryr sig om syrierna) och för att jag inte trodde på det kliniska kriget. Lika lite som USA bara träffade ”Saddam-diktaturens maktcentrum” utan också de alldeles oskyldiga, lika lite tror jag att amerikanska kryssningsmissiler bara kommer träffa något giftlager eller Assad och hans närmaste.

Men vad vet jag?

I alla fall tycker jag att det är helt rätt att demonstrera mot Obama imorgon.

Intressant?

Andra bloggar om Syrien

Uppsala