Nu till helgen samlas Miljöpartiet till kongress i Västerås.
Som det gamla språkröret Birger Schlaug konstaterar på sin blogg så är det ett parti som förändrats mycket under åren och nu ”tillhör de etablerade och välsituerade med en organisation som dräller av chefer, enheter och hierarkier” . Ett parti som förflyttat sig ”ganska dramatiskt på den politiska skala där grönt står mot grått” men också på ”den konventionella skalan för rött och blått”. Schlaug exemplifierar detta med att partiet i ”bjärt kontrast mot alla de grundvärderingar partiet en gång byggdes på” numera är för ”vinstsyftande bolag inom t.ex. skolväsendet” och att man lanserat begreppet ”ny arbetslinje” istället för det tidigare valbudskapet ”arbeta mindre – älska mera”
Till detta allt mindre gröna och alltmer högervridna parti riktar vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt en invit om samarbete ”för klimatets skull” i en artikel i DN idag den 22 maj. En invit som är betydligt vänligare i tonen än det f.d. språkrörets.
Sjöstedt konstaterar det faktum att v och mp röstat likadant i 66 procent av voteringarna i riksdagen sedan 2010 och tar detta till utgångspunkt för att mana till samarbete för en s-mp-v-regering. Sjöstedt menar att v och mp tillsammans kan göra s politik grönare i en s-mp-v-regering.
Det här har av någon anledning retat upp några socialdemokratiska bloggare ordentligt. Martin Moberg tycker att det är ett både ”hätskt och desperat lockrop”. Röda Berget sänker nivån och sakligheten ordentligt genom att kalla Jonas Sjöstedt för Bart Simpsson. Och Högbergs tankar blir minst sagt oklar och talar om ”en känsla som är svår att förklara” i förhållande till v och om en ”hotfull ton” om att ”sitta på sanningen och ha alla rätt”. Ärligt talat svårt att förstå. Och inte heller något som förklaras. Hittar Högberg den ”sökande och resonerande” politik som han tror att väljarna vill ha i något annat parti, t. ex. sitt eget? Är en ”sökande och resonerande ton” vad han tycker att det socialdemokratiska partiet visat upp under det senaste året?
Men bortsett från dessa surmulna kommentarer så kan man ändå undra en del över det som Sjöstedt skriver. Han avslutar till exempel med:
…politik handlar inte om röstmaximering utan om att påverka och förverkliga visioner. Därför vill vi ha en rödgrön regering.
Att politik inte primärt kan eller bör handla om det egna partiets röstmaximering håller jag med om. Situationen i samhället, styrkeförhållanden utanför partier och parlament är mer avgörande. Det kan man exemplifiera med att Sverige var ett mycket mer rättvist samhälle under slutet av 60- och början av 70-talet, samtidigt som vänsterpartiet (VPK) då hade lägre röststöd än nu. Samtidigt genomfördes flera av de stora nedskärningarna, privatiseringarna och omfördelningarna till de rika just under de år som vänsterpartiet under Schyman hade som mest stöd i slutet av 90-talet.
Själv har jag svårt att känna mig övertygad om att de rödgröna visioner som v står för och som jag delar kommer att förverkligas genom en s-mp-v-regering. Dels för att v kanske helt enkelt inte blir inviterade. Åsa Romson avvisade ju inviten enligt Aftonbladet. Och i en sådan situation tror jag att det vore bättre att vara förberedd på mer än en möjlighet, det vill säga att även vara förberedda på att vara det enda verkliga oppositionspartiet. Det behöver faktiskt inte vara en nackdel. I Danmark som Sjöstedt refererar till har ju Socialistisk Folkeparti förlorat mycket opinionsstöd som en följd av att de varit med i en regering som genomfört högerpolitik, medan däremot det mer radikala Enhetslistan som ställt sig (ställts?) utanför regeringen har gått framåt kraftigt.
Men min avgörande fundering handlar om det som man skulle kunna kalla det strategiska perspektivet. För elva år sedan skrev vänsterpartiets nuvarande partisekreterare Aron Etzler en intressant bok som hette Ta det tillbaka (Nixon förlag 2002) Där skrev han:
”Vad är den centrala frågan för ett parti som vänsterpartiet idag? Är det frågan om regeringssamarbete? Nej, det är det inte. Frågan är hur vänsterpartiet tillsammans med andra rörelser kan ta tillbaka sin kraft att förändra samhället och vända utvecklingen…Huruvida man skall sitta i regering eller inte är en sekundär fråga i förhållande till den första frågan.”
Och:
”Inflytandet över politiken är större som hot än som regeringspartner.”
Jag tycker att det var kloka ord 2002. Och jag tycker inte att de blivit sämre eller mer inaktuella 2013. Det helt avgörande för att få igenom en rödgrön politik kan inte vara samarbetet med partier som alltmer avlägsnar sig från sådana visioner. Naturligtvis ska man både samarbeta och sätta sig i en regering om det kan bidra till om än bara begränsade steg i denna riktning. Men för detta krävs uppbygget av starkare rörelser i samhället utanför riksdagen. DET är det avgörande.
Bloggat: Schlaug, Jonas Sjöstedt, Martin Moberg, Högbergs tankar, Röda Berget
Media: DN
Liknande funderingar:
PEPPRAT RÖDGRÖNT 