Kritiken mot vinst i välfärden blir allt tyngre. Allt fler forskningsrapporter ger skäl till att gå mot vinst inom välfärden. Kungliga vetenskapsakademin anser att ”möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.” Kritiken har också allt större stöd i opinionen. Allt fler inser att det inte blev som de tänkt sig. Det gäller t.ex. den grupp miljöpartister som i en debattartikel i Svd krävde att MP ska gå emot vinst inom skolan.
Kritiken mot vinst i välfärden brukar handla om det principiellt felaktiga med att skattepengar dras bort ur välfärden. Ett sätt att visa det är att de 2,3 miljarder (!) som togs ut i vinst från välfärden år 2011 motsvarar lönekostnaden för 5 750 heltidsanställda sjuksköterskor. Men kritiken handlar också om att risken för felaktiga kostnadsneddragningar framförallt för personal leder till en försämrad verksamhet.
De sken-argument för att förvirra debatten som använts och används har också blivit bemötta. Det gäller t.ex. de som försöker sätta likhetstecken mellan möjligheten att välja skola eller omsorg och möjligheten att ta ut vinst. Frågan om baksidorna med valfriheten t.ex. i form av förstärkt segregation har blivit belyst av forskningen. Och man kan ha olika uppfattningar om allt detta väljande. Men det avgörande för den som väljer en skola med alternativ pedagogik är knappast att den kan ta ut vinst. Ett annat märkligt argument är det som handlar om att man inte kan eller vill se någon skillnad på vård-skola-omsorg och t.ex. byggverksamhet. Statsvetaren Bo Rothstein har tagit fram forskning av Harvardprofessorn John D. Donahue som berör detta och skriver i Expressen:
”Logiken i detta är att det är helt i sin ordning att ha privata vinstdrivande företag som bygger ett äldrevårdshem, men att detta är betydligt mera problematiskt när det gäller att bedriva själva vården just därför att det är så svårt att specificera kontrakten om hur vården faktiskt ska gå till och också svårt att faktiskt skapa konkurrens eftersom de som behöver vård inte enkelt kan flyttas mellan olika vårdgivare.”
Men trots detta tryck från både forskning och folklig opinion lyckades inte den socialdemokratiska partikongressen med att ta en klar ställning mot vinst i välfärden.
Anne-Marie Lindgren – den tidigare utredningschefen på arbetarrörelsens tankesmedja – har kommit ut med en rapport: Vinst i välfärden – vad beslutade egentligen s-kongressen?
Rapporten är på 14 sidor och kan vara bra som en faktabakgrund. Den berättar om innehållet i partistyrelsens förslag: Nationella kvalitetslagar – för ordning och reda i välfärden, och att kongressen beslutade om två tillägg:
• Kommunerna ska ha rätt att besluta att enbart vända sig till non-profitföretag vid
upphandlingar och vid utformningen av valfrihetssystem.
• Kommunerna ska ha det avgörande inflytande i frågan om etableringen av fristående skolor.
Om detta skriver Anne-Marie Lindgren
”Det (första)beslutet innebär att kommunerna ska kunna besluta att inte använda sig av vinstdrivande företag. Den andra punkten är en hårdare formulering än partistyrelsens förslag om samråd. Fast det tycks råda viss förvirring om ifall kongressbeslutet innebär att kommunerna har vetorätt mot nya friskolor eller inte.”
Hon sammanfattar:
”Kongressbeslutet är inriktat på att begränsa dagens – litet väl stora – möjligheter att göra vinster.”
Inget förbud mot vinst från socialdemokraterna alltså och dessutom ”förvirring” om kommunernas ”vetorätt”. Verkligen inte vad man kunnat hoppas på som vinstkritiker. Och verkligen långt från den kritik som riktats från så många arbetarkommuner och radikala s-debattörer. Om detta skriver Anne-Marie Lindgren:
”När ärendet kom upp till behandling i plenum hade en lösning förhandlats fram, som samtliga delegationer entusiastiskt yrkade bifall till.”
”Entusiastiskt bifall” även från den socialdemokratiska vänstern alltså. Denna förmåga till att skapa enhet är inte imponerande. Den är skrämmande. För mig ger den associationer till de sämsta traditionerna inom den kommunistiska rörelsens monolitiska partier.
Att förstå VAD som beslutades har inte varit helt lätt. Men att förstå ATT detta faktiskt beslutades med ”entusiastiskt bifall” DET är verkligen svårt att förstå.
Göran Rosenberg reser i en debattartikel i Expressen den berättigade frågan:
”Varför skulle inte grundläggande offentligfinansierade välfärdsverksamheter, precis som i större delen av västvärlden, kunna begränsas till icke-vinstdrivna företag (om så nödvändigt i en särskild bolagsform)?”
Ja varför kan inte ett socialdemokratiskt parti i opposition ens göra det när man då skulle ha en majoritet av väljarna bakom, undrar Rosenberg och svarar:
”Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.”
Jag tror att Rosenberg har det avgörande svaret på frågan hur s-kongressen kunde ta det beslut man tog. Men det förklarar ändå inte hur alla kunde delta i beslutet med entusiasm.
Om de moderater, folkpartister, sossar, miljöpartister och olika höjdare inom näringsliv och byråkrati som utgör ”järntriangeln” och använt och använder sina positioner för att värna vinst inom välfärden kan man läsa i en artikel i Fokus.
En lång och informativ artikel om utvecklingen för och opinionsbildningen för vinst i välfärdssektorn finns också att läsa i Fokus.
Naturligtvis är detta en utveckling som undergräver vår form av demokrati. Att möta denna utveckling och försvara både välfärden och demokratin, tycks bara kunna ske genom folkrörelse.
Ett viktigt steg framåt är här bildandet av Folkkampanjen Gemensam Välfärd som kommer att ha en nationell välfärdsmanifestation den 21 september.
Bloggar: Homo Politicus, Schlaug
PEPPRAT RÖDGRÖNT 