Jag ser att Paulina Neuding – jurist och chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo – skriver om klass i SvD.  Neuding skriver:

”Det slår mig ofta hur man inom borgerligheten viftar bort klasskillnader och klassorättvisor som irrelevanta.”

Ja, det låter ju som en intressant ingång för vilken socialist som helst. Jag ser också på nätet att flera socialistiskt tänkande människor välkomnar hennes artikel. Neuding hänvisar till Uppsalaprofessorn Daniel Waldenström som i en studie visat att 73 procent av Sveriges rikaste hade ärvt sin förmögenhet. Det gillar inte Neuding:

”När rikedom däremot huvudsakligen bygger på arv och klass har man brat-kultur, inte meritokratisk kapitalism.”

Det är det senare som Neuding är för. En kapitalism för de duktiga. Förutom ett sorgset konstaterande om att ”bara nio procent av juridikstuderande i Sverige har arbetarklassbakgrund” så blir det inte så mycket radikalare än så.

Även bland socialister och inom arbetarrörelsen brukar det talas om klassresor som något positivt och eftersträvansvärt. Jag tycker att det är ett perspektiv som inte alls är socialistiskt.

Ett kapitalistiskt samhälle kommer alltid vara ett klassamhälle. Att positionen i ett sådant samhälle någonsin skulle kunna vara grundad bara på meriter och förmåga bortser bland annat helt från makt- och konfliktperspektivet. Samhällsposition kommer aldrig någonsin i ett sådant samhälle vara ett resultat av en ädel och rättvis tävlan. Förutsättningarna för att som vuxen befinna sig i samhällets övre skikt är olika från första början i livet. De som lyckas arbeta sig ”uppåt” kommer alltid vara en minoritet.

Det finns också något annat lurt med detta tal om hur bra det är med klassresor. Det verkar liksom alltid bara finnas en riktning på denna resa: uppåt. Det pratas aldrig om hur bra det är att några har ramlat eller ska ramla nedåt. Det ingår liksom inte i tanken. Istället ingår bilden av att så många arbetat sig upp i något som man kallar ”medelklassen”, en mycket luddig kategori som i verkligheten samlar stora grupper av den moderna arbetarklassen. För samtidigt som en del av  arbetarklassens barn nu finns inom något som allt oftare  kallas ”medelklass” så har både arbetsvillkor, löner, status och position ändrats för många jobb inom denna kategori så att de alltmer har kommit att likna arbetarklass. Det gäller en mycket stor del av de jobb som utförs främst av kvinnor och inom offentlig sektor.

Sen är det också så att många av de tyngsta och mest slitsamma jobben skenbart har försvunnit och ger näring åt tanken om den pågående klasscirkulationen. Men de jobben har inte försvunnit så mycket som man skulle kunna tro med tanke på den tekniska utvecklingen. Istället är det några andra som nu gör de jobben, antingen genom att jobben flyttats till länder med lägre löner och sämre arbetsvillkor eller genom att människor som invandrat till Sverige idag bär upp dessa jobb.

Ett socialistiskt perspektiv måste nu som hos pionjärerna handla inte om själva resandet utan om klasserna som sådana: att inte släppa utopin om ett klasslöst samhälle. På vägen dit måste vi lägga kraften på att kämpa mot klassklyftor inte på att befrämja klassresor. För om vi har framgång med detta så kommer det både innebära att ALLA kan ha ett bra liv oavsett vilket yrke vi har och samtidigt öka möjligheterna att gå mellan olika yrken (inte olika klasspositioner) så som vi själva vill.

För övrigt skriver bloggaren Fanny Åström bra om det här ämnet  tycker jag.

Intressant?