År 1971 myntade den engelska läkaren Julian Tudor Hart begreppet ”The inverse law och care”, alltså ”den omvända vårdlagen”. Enligt Hart så tenderar tillgängligheten till bra medicinsk vård ” att variera i motsatt förhållande till behovet inom den grupp som skall betjänas av vården”. Och om man vill göra det värre istället för att motverka detta, så ska man säger Hart, lita till marknadskrafter:
”Denna lag om det motsatta förhållandet mellan erhållen vård och vårdbehov är mest uttalad när den medicinska vården är som mest utsatt för marknadskrafter och i mindre utsträckning när denna utsatthet är begränsad. Marknadsanpassning av medicinsk vård är en primitiv och historisk föråldrad form och varje återanpassning till denna skulle förvärra den ojämlika fördelningen av medicinska resurser”.
Ändå har vi i Sverige sedan sedan många år gått mot ökad marknadsanpassning . Ett av argumenten för denna marknadsanpassning brukar vara att det är bra med konkurrens. Den gemensamt ägda (och styrda) vården ska bli mer effektiv genom att utsättas för konkurrens.
Några sådana vinster har förespråkarna inte kunnat visa på. Tvärtom. 2011 kom en vetenskaplig antologi från Studieförbundet Näringsliv och samhälle: Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd? Där säger man på försiktig forskarprosa bland annat att:
”Antologin har påtalat en rad problem på de svenska kvasimarknaderna för välfärdstjänster. Konkurrensutsättningen ser inte ut att ha gett de entydiga vinster som många hade förväntat sig”.
Skriften avslutas så här:
”… en växande segregation kan komma att strida mot det grundläggande målet med det svenska välfärdssamhället, att garantera välfärdstjänster av god kvalitet för alla”.
Dessutom tycks denna konkurrens ofta inte alls vara på ”lika villkor” så som sägs när man t.ex. vill stoppa bidrag till ideell läxverksamhet. Istället har vi sett olika exempel på hur de privata alternativen gynnas på de gemensammas bekostnad. Här i landstinget i Uppland var ett exempel nyligen när den moderata Alliansen skänkte bort några vårdcentraler för underpris till Carema utan offentlig upphandling. Landstingsstyrelsens ordförande Erik Weiman (m) hade då märkligt nog argumentet att ”det skulle vara negativt för såväl patienter som anställda om vårdcentralerna övertogs av en ny vårdgivare”. Det är ju ett argument som låter konstigt i munnen på en förespråkare av fri konkurrens inom välfärden. Betyder inte konkurrens och privat drift bland annat att ägare kan skifta?
Det senaste exemplet från Uppland på gynnande av de privata är landstingets stöd till Aleris-ägda Närakuten som nu får en ökning av sin budget med 22,7 % medan landstingsägda Akademiska sjukhuset bara får 3,8 %.
Miljöpartisten Johan Edstav uttrycker det i regionala ABC-nyheterna rakt på sak som att ”Förutsättningarna är inte lika för att driva vård utan det är en gräddfil som de privata har.”
Men kristdemokraten Anna-Karin Klomp menar att Närakuten får mer för att man TROR (!) att fler kommer söka sig dit. Sen kommer Klomp med en variant som jag inte hört förut, då hon säger:
”Det vore ju bra om vi hade mer pengar att dela ut till akademiska sjukhuset, men det har vi ju inte. Men det står ju inte i motsats till Närakuten. Om Närakuten inte fanns så skulle Akademiska sjukhuset ha ännu mer att göra”.
Det är alltså av ren omtanke om Akademiska som man ger dem mindre stöd. Att se det privata alternativet som en avlastning för det gemensamma som därmed inte ska få ”ännu mer att göra”. Det var en ny vinkel på saken!
Läs andra bloggar om sjukvården
Läs andra bloggar om välfärden
Läs Anders Romelsjö på Jinge om hur företagspengar påverkar forskningsresultat
PEPPRAT RÖDGRÖNT 