Jag ser i tidningar och på nätet att Fredrik Malm (folkpartiet) har haft synpunkter på det socialistiska forum som organiserades på ABF-huset i Stockholm i den gångna helgen. I en artikel i Aftonbladet uppmärksammade han att Socialistiskt forum bland de olika programpunkterna hade med ett seminarium under rubriken ”Syrien: Lögner, utländsk inblandning och brott mot folkrätten” som arrangerades av nätverket ”Syriensolidaritet”. Enligt Malm är denna förening ”ett rent och skärt stödnätverk för Syriens diktator Bashar al-Assad och hans regim”. Malms artikel ledde till att mötet stoppades på ABF. Studieombudsmannen Göran Eriksson förklarade att man ”inte varit tillräckligt uppmärksamma på vad föreningen Syriensolidaritet står för” och att man inte vill ” ha något att göra med uppenbarligen öppna anhängare till den hänsynslösa diktaturregimen i Damaskus”.

Jag tittar på hemsidan för föreningen Syriensolidaritet. Där står att konstituerandet av föreningen ”är en viktig händelse i arbetet med att motverka det pågående kriget mot Syrien”.

Frågan är ju då vilken sorts krig det är som pågår i Syrien. Föreningen ser det alltså enbart som ett krig utifrån och ingenting annat. Jag tvivlar inte på de uppgifter som finns om att både Saudiarabien och västmakter ingriper i inbördeskriget, men det förändrar inte att det måste beskrivas som ett inbördeskrig orsakat av regimens förtryck. Att kalla ett inbördeskrig för ett krig ”mot Syrien” är ju definitivt att ta ställning för regimen.

I stadgarna skriver föreningen att man ska ”verka för solidaritet med det syriska folket och dess rätt att demokratiskt utforma sin framtid fritt från militära påtryckningar från USA/Nato och dess allierade”. Det låter ju bra att man är för det syriska folkets rätt att demokratiskt utforma sin framtid.  Men i en situation där det är den nuvarande regimen som hindrar denna rätt för folket så blir talet om hotet från USA minst sagt märkligt. Naturligtvis finns ett sådant hot också. Det ska man inte bortse från. Men för närvarande hindras folkets demokratiska rättigheter av den allt våldsammare Assad-regimen. Att blunda för detta och bara tala om hotet från USA blir i sina konsekvenser att ställa sig på regimens sida. Att man också ger en falsk bild av regimen framgår i ett referat från ett annat möte om Syrien på ABF-huset där man sätter citationstecken runt ”blodiga regimen”. Jag var liksom många andra aktiv i den fredsrörelse som växte fram innan och i början av USA:s invasion och ockupation av Irak 2003. En sak som jag då uppfattade som oerhört viktig var att inte för ett ögonblick förneka den ruttna karaktären på Saddam Husseins regim – inte sätta några citationstecken av tvivel om dess förtryckande karaktär – det hade spelat krigsivrarna i händerna och diskrediterat fredsrörelsen. Däremot anser jag fortfarande att USA:s störtande av Saddam varken var rättfärdigt eller skapade ett bättre Irak.

Bashar al-Assads regim är en hänsynslös diktatur i likhet med andra regimer i denna region. Motstånd för demokratisk förändring mot en sådan regim är självfallet berättigat och det fruktansvärda våld som utövas måste naturligtvis fördömas. Ändå har jag länge, alltför länge, tyckt att frågan om vilka som ska stödjas och hur är svår. Att det alltid är rätt att göra uppror mot förtryck betyder inte att man alltid kan stödja alla upprorsmakare utan att syna dem. De senaste decenniernas historia innehåller alltför många bittra erfarenheter och besvikelser för att bara ge carte blanche till alla uppror. Det var rätt att 1975 stödja utdrivandet av USA ur det Kambodja som man bombat med 2 miljoner ton bomber. Men de röda khmerernas välde var något som till slut bara ett fåtal inom vänstern stödde. Det var rätt att störta shahen Reza Pavlavis  regim i Iran 1979 men kraften i upproret kom att tas över av och omvandlas till Khomeinis religiösa diktatur. Det var rätt att motsätta sig Sovjets inmarsch och krig i Afghanistan under 1980-talet men de krigsherrar och senare Talibanerna som tog över var inte värda något stöd. Med detta i bagaget har jag på liknande sätt själv länge känt en tveksamhet i förhållande till dem som tagit till vapen i Syrien.

Den nuvarande oförmågan, tystnaden, förvirringen och inaktiviteten i Sverige i förhållande till blodbadet i Syrien är plågsam och jag känner mig själv som en del av denna förvirring. Frågan om hur lösningen ser ut för Syrien och vad vi kan göra i solidaritet måste diskuteras inom vänstern. Inte minst för att jag tror att vi är många som inte är så tvärsäkra om ”den rätta linjen”. Men det finns också andra skäl. Det ena skälet är att viktiga skillnader i synsätt finns både mellan och inom olika delar av vänstern, framförallt inom vänsterpartiet. Det andra skälet att ha denna diskussion inom vänstern är det faktum att man kan förvänta sig en mer kritisk hållning till västliga ingripanden för att ”bomba fram demokrati” än då man diskuterar med folkpartister av Fredrik Malms typ.

Media: Flamman,

Bloggat: Anders Romelsjö på Jinge, Svensson, Kildén&Åsman

Läs andra bloggar om Syrien

Intressant?