Nobelkommittén i min fars hemland har alltså toppat utdelningen av fredspriset till drönarkrigets värste USA-president med att i år ge det till EU. Det är ju som en hel del människor påpekat på nätet den typen av händelser som gör att det inte ens går att göra satir. Norge detta vackra land som klokt nog valt att stå utanför EU!
Förutom de förväntade glada tillropen från våra svenska tillskyndare av krig som Carl Bildt eller Jan Björklund finns det några som kommenterar det hela på ett mer seriöst sätt. Peter Wallensteen professor i freds- och konfliktforskning här vid Uppsala universitet är förvånad över beskedet. Han kom nyligen med en rapport om att EU inte lever upp till sin självbild som fredsprojekt. Och säger till DN:
Det är lite överraskande att ge EU priset samtidigt som man befinner sig i en ganska krisartad situation. Det är svårt att peka på att EU haft någon särskild framgång det senaste året, på det sättet är det ganska fantasilöst.
Den norske advokaten Fredrik S. Heffermehl har en intressant artikel om den norska nobelkommittén på SVT debatt. Och Carl Schlyter, den sympatisker miljöpartisten, menar att det kunde betraktas som ett fredsprojekt för 50 år sedan men säger till SvD:
Nu bygger man upp egna insatsstyrkor, där bland andra Nordic Battlegroup ingår. Man säger att de ska vara fredsframtvingande, men jag menar att de finns mest för att säkra råvaruimporter.
Och EU har ju också redan deltagit i flera krig som i Irak, Afghanistan eller Libyen. I EU ingår också några av de främsta vapenhandlarna i världen: Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien. Man har två kärnvapenstater: Storbritannien och Frankrike och enorma samlade militärutgifter. Och utvecklingen inom det krisande EU är inte på väg mot mer fredlig samvaro…Så fredsprojekt? Idag?
Själv väljer jag därför att kommentera valet av EU som fredspristagare år 2012 med två bilder:
PEPPRAT RÖDGRÖNT 