Jag lyssnade häromdagen på ett intressant inslag i Studio 1/P1, som jag verkligen vill rekommendera. Det handlade om ett gäng ministrar och statssekreterare som lämnat sina uppdrag de senaste åren och får avgångsvederlag, mycket förmånliga sådana. Hela listan på dessa politiker kan du se här. Där finns allt från förre försvarsministern Tolgfors som ”bara” får 58 000 i månaden utöver sin lön som riksdagsman till de riktiga klipparna Lejonborg (112 000) Carlgren (115 000) eller Olofsson (115 000).
Journalisten jämför sakligt villkoren för människor som ska leva av A-kassan med sitt inkomsttak på knappt 15 000. De beskattas och måste stå till arbetsmarknadens förfogande. Medan däremot dessa avgångsvederlag för ex-politiker beskattas lägre och inte alls har samma typ av krav. Jämförelsen med den s.k. arbetslinjen kommer också upp och man får höra indignerade inlägg från Reinfeldt, Olofsson m.fl där de agiterar mot ”passivt bidragstagande”. Men de som får dessa avgångsvederlag och ids ställa upp på intervju tycks alla anse att dessa ”bidrag” är helt rimliga eftersom de följer gällande regelverk. Ett regelverk som de själva varit med och utformat alltså.
Ett extra fiffigt sätt att få ut så mycket som möjligt är att ta ut arvode från ett bolag. Dessa pengar behöver då inte dras av från avgångsvederlaget. Det är ett knep som flera använder, t.ex. den förre statssekreteraren Leif Zetterberg (c) som får ut en halv miljon i styrelsearvoden samtidigt som han tar ut 84 000/månaden i avgångsvederlag. På frågan om han tycker det är rimligt svarar han:
Jag tycker att det är rimligt, ja.
Jag följer avtalet det är det som är moralen.