Häromdagen skrev jag om biografin av Herman Lindqvist som Bonniers förlag blev tvungna att dra in. Eftersom jag inte har någon sakkunskap i det historiska ämnet pekade jag istället på en annan underordnad poäng: detta med hur de snabba pengarnas mentalitet också nått förlagsvärlden.
Men i sammanhanget skrev jag: ”Att frågan om hur man ska se på Hildebrands förhållande till Nazityskland inte är helt okomplicerad framgår av en artikel av Bo Gustavsson i UNT. Han hävdar att Hildebrand, liksom många andra i denna tid, var dragen till Nazityskland fram till hösten 1938.”
Nu ser jag att Ola Larsmo som både är en auktoritet på detta område och en i mitt tycke mycket klok person skriver om ämnet i UNT och ifrågasätter det som Bo Gustavsson skrev.
Han menar att denna beskrivning av Hildebrand inte stämmer. Han jämför också behandlingen av Hildebrand med hur det gick för dem som var med i den fascistiska grupp som tog makten i föreningen Heimdal: Fredborg som blev ”uppburen journalist” och ”näringslivskonsult”, Th Åke Leissner (som kartlade ”det judiska inflytandet i Uppsala”) ”grundade Fria moderata studentförbundets föregångare och satt i Stockholms stadsfullmäktige för Högerpartiet” (senare Moderaterna och ännu senare Nya moderaterna) eller Igor Holmstedt som blev kommunalråd för högern på Lidingö i många år.
Dessa namn och dessa kopplingar är också viktiga att minnas.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 