Gränby

I Gränby här i Uppsala kämpar hyresgäster mot fullständigt orimliga hyreshöjningar (se tidigare artiklar här på bloggen: Orimliga hyreshöjningar och allmännyttan som blivit egennytta och Torgmöte: STOP för ockerhyror). De slåss mot fastighetsbolaget Rikshem (f.d. Dombron) som varken lyssnar på de boende, vill tala med media eller vill visa sina räkenskaper. Häromdagen hade några styrelseledamöter inom hyresgästföreningen i Gränby en mycket välformulerad insändare i UNT. Läs den! Och på Aktuellt hade man häromdagen ett längre inslag om de extrema hyreshöjningarna i miljonprogramsområdena till följd av renoveringarna. Det handlar om 400 000 lägenheter och därmed mångdubbelt fler människor som berörs. Enligt SIFO säger var femte hyresgäst att de inte klarar av de nya hyrorna. I inslaget intervjuades Christina Höddelius, en av de boende i Gränby. Hon fick med flera väsentliga poänger, t.ex. när hon sa ”Det är svårt att förstå. […] Rikshem ägs av sjunde AP-fonden som är mina pensionspengar. Jag får inte ihop det. Jag är delägare samtidigt som jag är bödel. […] Det går inte ihop.” En mycket bra sammanfattning av den moderna kapitalismen, tycker jag.

Arbetarna på Cloetta

I Gävle och Alingsås är 345 anställda på Cloetta på väg att förlora jobbet. Företaget ska tjäna 100 miljoner på att flytta verksamheten till låglönelandet Slovakien. Här på bloggen skrev Göran Kärrman en artikel om det (Cloetta lägger ned i Gävle och Alingsås. Finns det en vänsterpolitik mot nedläggningar?) Nu tipsar han mig om att Wellington Ikuobase, ordförande för LO-klubben på Läkerolfabriken i Gävle skrivit en artikel i Livsmedelsarbetarförbundets tidning MÅL & MEDEL. Det är också en mycket bra och läsvärd artikel. De kämpar för sina jobb och för att fabriken ska vara kvar. Han säger bland annat:

–          Till hela arbetarrörelsen:
Jag undrar vad som måste göras för att få igång kampen? Vi måste fråga oss själva vad vi vill. Ska vi bara låtsas som allt fungerar som det ska?
Jag tycker att vi från facket bör vakna till och börja fundera på vad vi kan göra för alla som har hamnat i denna situation. Om vi inte ställer upp idag, som våra kamrater gjorde för 100 år sedan, kommer vi att gå till historien som den mest passiva arbetarrörelsen.

Ett – om än mycket begränsat – sätt att stödja arbetarna vid Läkerolfabriken är genom facebook-gruppen Läkerolarbetarnas vänner.

27 ”näringslivsprofiler”.

Men det finns ju också andra kamper och andra grupper i samhället. Vi får numera alltmer information om de verkligt asociala personerna i Sverige. De rika ägarna till olika företag som självklart  vill ha fungerande infrastruktur, utbildad arbetskraft och ett fungerande samhälle men däremot inte vill bidra med ett öre i skatt. Vi hör om begrepp som ”skattesnurror” och andra sätt att undkomma skatt. Skatteplanering och skattesmitning har helt enkelt blivit en jätteindustri där man tänjer lagen till bristningsgränsen. Detta upprör många människor med vanliga inkomster. Vår regering som i allra högsta grad bidragit till att göra de redan rika ännu rikare, leds trots allt inte av fårskallar. De förstår att många upprörs över skattesmitandet och att det behövs en markering. Därför har finansminister Ander Borg lagt fram ett förslag om skärpta regler för att motverka det som man kallar ”aggressiv skatteplanering” och innebär förluster på 6,3 miljarder kronor per år.

Men det gillar inte dessa skattesmitare. I ett brev från 27 personer som Svenska Dagbladet kallar ”näringslivsprofiler”  – utöver Volvos och Investors chefer har brevet skrivits under av Jacob Wallenberg, styrelseordförande i Investor, Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, Ikea-chefen Thomas Carlzon och Ericsson-chefen Hans Vestberg – säger de att: ”De affärsmässiga bedömningarna kan inte göras av Skatteverket”. De kommer också med det sedvanliga hotet om minskade investeringar i Sverige.

När Jonas Sjöstedt valdes till ny partiledare för vänsterpartiet skrev en professor i statskunskap här i Uppsala i UNT att han borde ”avstå från klasskampsretoriken”. Det var ett mycket dåligt råd. Jag tänker att de tre exemplen ovan definitivt handlar om klasskamp. De två första om arbetares och lågavlönades kamp för jobb och rimliga levnadsvillkor (hyror), den tredje om de rika borgarnas kamp för att bevara sina förmåner. Om vänstern inte talar om det på detta sätt och deltar i kampen, vem ska då göra det?

bloggat: Löntagarbloggen, Jonas Sjöstedt

media: DN

intressant