Så har då försvarsminister Sten Tolgfors avgått på, som han säger, egen begäran.

Kanske ska man vara glad för det. Eller kanske snarare för det avgången ändå uttrycker. Vapensamarbetet med Saudiarabien passerade tydligen någon sorts gräns där även de som normalt inte ifrågasätter varken vapenhandel eller deltagande i krig fick nog.

Däremot måste jag hålla med Lotta Gröning när hon säger att hon har svårt att ta oppositionens krav på avgång på allvar eftersom ”alla riksdagspartier har fingrarna i syltburken. Det var regeringen Persson som initierade hela projektet…”. Därför är – som Gröning säger – den långbänksutredning som Konstitutionsutskottet ska sätta igång ”knappast någon opartisk granskning” eftersom ”alla partier i KU har sitt eget rykte att tänka på”.

För regeringens del är beslutet knappast uttryck för någon anständighet. Det handlar nog mer om ren taktik. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet uttrycker det som att ”man ville antagligen isolera skadan till Tolgfors, och gå vidare”. Men som han tillägger: om ”fler inom regeringen (är) inblandade lär skandalen fortsätta”.

Personligen har jag svårt att förstå hur det skulle kunna vara möjligt att INTE några andra än försvarsministern var inblandade. Reinfeldt har meddelat att hans ”förtroende är oförbrukat för alla mina statsråd tills annat nämns”. Annars har han ju haft ovanligt mycket problem med avgångar. Av det ursprungliga gänget runt Reinfeldt från 2006 återstår bara finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt, migrationsminister Tobias Billström, justitieminster Beatrice Ask och biståndsminister Gunilla Carlsson. Om sen Carl Bildts Lundin-oil-böld briserar så kan det bli riktigt ödsligt runt Reinfeldt.

Ska vi hoppas?

intressant