En artikel av Göran Kärrman.
”Ingen ekonomisk situation kan berättiga de upprepade krav på försämringar som redan tvingat ned 30% av befolkningen i fattigdom.”
Det skriver det italienska metallarbetarfacket FIOMs centralkommitté i ett utalande till stöd för den grekiska arbetarklassens kamp mot den sk ”trojkans” (Europeiska centralbanken, EU- kommissionen och Internationella Valutafonden) ekonomiska diktat.
I uttalandet pekar man på hur nationella avtal upphävts till förmån för individuella anställningskontrakt mm. Man pekar samtidigt på hur trojkans diktat är en direkt attack på demokratin, eftersom man avkräver de politiska partierna ett löfte att följa diktaten, oavsett vem eller vilka som vinner ett kommande val.
Om nu de italienska metallarbetarfacket är tydliga med vem man stöder i Grekland är det inte lika tydligt med hur svenska LO ställer sig. Som bekant skyndade sig LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin ut och gav sitt stöd till den sk ”Europakten” minuterna efter att den nyutsedde s-ledaren Stefan Löfven uttalat sitt stöd. Ett stöd hon inte tyckte sig behöva tala med LO:s styrelse om. Vilket åtskilliga LO-förbund kraftigt protesterade mot, dock inte IF Metall.
Att den svenska fackliga byråkratin har svårt att se några andra gemensamma intressen med någon annan än ”sina” arbetsgivarmotparter, är väl bekant och att det ”fackligt politiska samarbetet” oftast inskränker sig till ett ensidigt stöd för det socialdemokratiska partiets dagsaktuella politik, är knappast någon nyhet. Men tystnaden inför slakten av det grekiska folkets levnadsstandard (och kraven på en lång rad andra länders befolkning) visar att man inte ens förstår att detta också kommer att slå mot den svenska fackföreningsrörelsen.
Hur skall man motivera kollektivavtal i Sverige om man indirekt stöder dess avskaffande i andra länder? Eller tror man att det är ett uttryck för en ”hedervärd kompromiss” att man ser mellan fingrarna på kollektivavtalens skrotande i Grekland, bara man får behålla dem i Sverige.
Göran Kärrman
Medlem i IF Metall