I tidningarna kan man läsa att Eurozonens finansministrar sagt ja till det som man kallar nya nödlån till Grekland ”Men paketet kräver stora uppoffringar av det grekiska folket”, som det uttrycks på nyhetsplats i Dagens nyheter. Och finansminister Borg säger att ”vi har reducerat det grekiska problemet till ett grekiskt problem”.

Som vanlig löntagare är det lätt att ta till sig resonemang om att man inte ska ”leva över sina tillgångar”. Visserligen har de flesta av oss någon gång lånat och vi är en del av låneekonomin, men vi vet också att övermäktiga skulder kan knäcka vem som helst och att ”man måste rätta mun efter matsäcken”. Nu skakar hela EU och vi får ständigt höra att hela folk och länder har ”levt över sina tillgångar”. Framförallt sägs detta gälla för grekerna. Sveriges stats- och finansminister ser allvarligt på oss från TV-rutan och säger att det gäller att ha ordning på pengarna. Ordning, det har de, till skillnad från de slarviga grekerna. Det verkar vara en förklaring av orsakssammanhangen som både accepteras och torgförs i alla de dominerande medierna. Och i denna förklaring ingår också att den som inte kan betala sin skuld måste dra åt svångremmen.

Samtidigt nås vi också av rapporter om de alltmer förtvivlade förhållanden som de vanliga grekiska löntagarna lever under. Allt fler (t.ex. Guardians Helena Smith som rapporterat från Grekland i två decennier) menar att landet är en skugga av sig själv och att åtstramningsåtgärderna driver landet mot en ekonomisk och social kollaps. Wolfgang Hansson på Aftonbladet uttrycker det som att ”även om Grekland får sina pengar är det som att sätta plåster på en blödande halspulsåder”.

Men av detta syns ingenting i ansiktena på Reinfeldt eller Borg. Tvärtom har Borg ljugit om den verkliga pensionsåldern i Grekland och tillsammans har de bidragit till bilden av grekerna som ett folk som är slarviga och lata, trots att statistik visar att de tillhör dem som arbetar mest bland OECD-länderna.

Tack och lov ifrågasätts både beskrivningen av orsakerna till den grekiska krisen och svångremsåtgärderna i vänstertidningar och på radikala bloggar. Och emellanåt kan man också läsa alternativa förklaringar i stormedia som t.ex. i en mycket intressant artikel i Svenska Dagbladet 20 feb. skriven av fyra personer inom tankesmedjan Global utmaning: Svältkurer fördjupar Europas kris. De menar att ”de senaste 30 årens ekonomiska politik har misslyckats med att skapa tillräckligt med jobb och en rimlig fördelning av inkomsterna”. Istället har den rikaste procenten ”sedan 80-talet mer än fördubblat sin andel av de totala inkomsterna i många länder, exempelvis i både USA och Sverige, utan att andelen investeringar ökat.” Vad har de då tagit vägen de pengar som de rika samlat på sig men inte lyckats investera? Jo: ”Enligt IMF har dessa pengar i stället slussats tillbaka till hushåll och stat i form av lån. Löner och skatter har ersatts med lån från de rikaste hushållen. Det leder förr eller senare till en skuldkris.”

De rika lånade alltså ut pengarna de kapat åt sig medan individer och stater som förlorat istället fick detta som lån som gör de rika ännu rikare. Efterhand uppstår en skuldkris. Enligt denna beskrivning handlar det då inte om att folk och stater ”levt över sina tillgångar”. Istället handlar det om fördelningen. Tillgångarna har samlats på ett alltmer ojämlikt sätt och förvandlats till lån.

Dessutom är det så att åtgärderna i form av budgetåtstramningar och s.k. finansiella räddningspaket ytterligare förvärrar situationen. Författarna påpekar att räddningsinsatserna för det finansiella systemet i praktiken är ”en omvänd förmögenhetsskatt,då ungefär 70 procent av all finansiella tillgångar ägs av de 5 procent rikaste hushållen medan insatserna betalas av vanliga skattebetalare”.En annan artikel, även den i Svenska Dagbladet berättar dessutom att mer än en tredjedel, runt 80 miljarder euro, av de privata långivarnas fordringar på Grekland ligger hos hedgefonder, vilka beskrivs som ”finansbranschens asgamar. De spekulerar ofta i svaga, skadade bolag, valutor – och stater. Inte sällan köps skulder billigt på spekulation och ju sämre världsekonomin är – desto mer blod vädras.”

Om alltså den grekiska statens skulder uppstått som ett resultat av att de rika berikat sig ytterligare. Om åtgärderna mot krisen bara förvärrar problemen och dessutom går till finansbranschens asgamar. Då är det i allra högsta grad berättigat av grekerna att ropa:

Vi betalar inte!

intressant

Läs också: Grekland: nej till orättfärdiga låneskulder och svältkurer