Den 11 feb skrev jag om välfärdens gamar och ifall socialdemokraterna skulle kunna samla ihop sig till att åtminstone ifrågasätta vinst inom välfärdssektorn. Jag citerade s-kvinnornas ledare Lena Sommestad som på sin blogg efterlyste ”skarpa förslag” som tydliggjorde ”gränsen mellan privata marknader och offentlig verksamhet” och en lagstiftning som ”säkerställer att offentlig verksamhet drivs utan vinstintressen”. Nu har den socialdemokratiska partiledningen, som med tidskriften Arenas ord ”länge saknat en tydlig politik i frågan”, samlat ihop sig till detta:
– Vi vill ge kommuner och landsting möjligheten att själva avgöra om välfärdsverksamheten ska bedrivas med eller utan vinstsyfte. Det gör vi genom att se över lagen om offentlig upphandling och lagen om valfrihetssystem, för att se om vi kan göra det möjligt att villkora offentligt stöd med att välfärden bedrivs i icke-vinstsyftande form.
Aftonbladets ledare kallar detta förslag för ”en ganska elegant lösning på frågan om vinst i välfärden”. Det är en synpunkt som jag har svårt att förstå. Eftersom jag tycker att varenda krona av våra skattepengar ska gå till verksamhet och inte till något annat ser jag inte alls det ”eleganta” i förslaget.
Man vill alltså inte riva upp LOV (Lagen om valfrihet) utan se över lagen och bara göra det möjligt att inte välja gamarna. Varför inte ett ”skarpt förslag” istället? Är det helt enkelt så att den höger inom socialdemokratin som både drivit fram möjligheten till att tjäna pengar på välfärden och i vissa fall även varit med om att berika sig själva, är för stark?
Ingen har kunnat visa på att välfärdstjänster blir bättre för att en del av dess resurser försvinner till privata vinster. Däremot har vi sett många skrämmande exempel på det negativa med att marknaden släpps in. När det gäller valfriheten är det också mycket falskt snack även från dessa högersossar. En valfrihet där några kan tränga sig före är inte värd namnet. Ola Larsmo visar det mycket bra med ett personligt exempel i en artikel i dagens UNT. Välfärdstjänster ska inte fördelas efter ojämlika val eller ens ”lika till alla” utan efter de verkliga behoven, mest till de som behöver mest.
Sen är det en annan sak att mycket behöver göras med och inom den kommunala och statliga sektorn både vad det gäller brukarnas och välfärdsarbetarnas inflytande. Att minska byråkratin, öka demokratin och släppa in olika sätt att arbeta och organisera verksamheten inom det gemensamt ägda borde istället vara vägen att gå.
För övrigt vill jag rekommendera två lysande inlägg av andra bloggare. Det ena är Ilse-Maries Ett hjärta RÖTT som skriver om hur Forskarna sågar alliansens politik – på punkt efter punkt. Det andra är Erik Bergs Approximation som med utgångspunkt i ett besök på Storsäterns kapell i Idre församling skriver om Inhägnadernas tragedi och gör upp med ”Ägoismen”.
Har du sedan tid över och inte redan lyssnat på Sven Wollters vredesutbrott mot tanken på pensionsålder vid 75 – som censurerades av Sveriges Radio – så läs och lyssna här. Det är också uppiggande.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 