Häromdagen berättade jag ( i Mer ojämlik vård i Uppsala) om ”den omvända vårdlagen”- ett begrepp som myntades av den engelska läkaren Julian Tudor Hart. Det var med anledning av att UNT den 24 juni berättade om en följd av det som kallas det fria vårdvalet i Uppsala. Det har nämligen lett till  att det nu finns tre privatägda vårdcentraler i Luthagen medan Gottsunda bara har en vårdcentral som drivs av landstinget.

I dagens UNT 29 januari, kan man läsa en intervju med landstingsstyrelsens ordförande moderaten Erik Weiman, där han kommenterar detta. Han säger:

–         Jag har inga synpunkter på var de externa vårdgivarna lokaliserar sig. Vi bidrar till ökad integration om vi genom en valfrihetsreform gör så att Gottsundabor kan söka sin primärvård någon annanstans.

Det är ju ett uttalande som det finns anledning att både fundera över och lägga på minnet. Först harhan inga synpunkter på var vårdgivarna lokaliserar sig. Det verkar ju rimligt eftersom Weiman och hans kompisar har varit med om att avskaffa det demokratiska inflytandet över vårdens lokalisering. Men sen säger han i alla fall att denna nya geografiska fördelning av vården är bra. Bra för integrationen.

Om man svänger sig med fina ord som valfrihet så borde man fundera över om alla som bor i Gottsunda verkligen önskar och vill åka till en annan stadsdel för att söka vård. För dem som inte önskar eller vill göra det är det ju knappast en ökad valfrihet. Och när landstingsordföranden pratar om integration så kan jag inte låta bli att undra ifall han, eller hans väljare i Luthagen, skulle ha resonerat på samma sätt ifall det istället var Luthagenborna som måste åka till Gottsunda.

Weiman säger också i intervjun:

–         Det finns inga bevis för att konkurrens leder till vare sig bättre eller sämre kvalitet av den medicinska vården. Men om vi inte prövar nya tänkesätt, hur ska vi då kunna se hur vi kan bli bättre.

Här låter det ju som om Weiman är en sorglös pragmatiker som bara vill pröva nytt. Men den förda politiken som varken här eller på andra områden grundar sig på forskning och kunskap är inte något som handlar om att ”pröva nytt”. Det handlar istället om ett totalt systemskifte vad gäller utformningen av välfärden, med tydliga ideologiska förtecken och en tillämpning som mer är dogmatiskt marknadsliberal än pragmatiskt prövande. När skandalerna inom vården och andra välfärdsområden sedan hopar sig så säger man antingen:

1. ”oj, det var inte vad vi hade tänkt oss..”

2. Man förnekar  problemen som Fredrik Reinfeldt (se min blogg: Tigandet och förnekandet som debattmetod)

3. Eller så tiger man helt som en mussla som Filippa Reinfeldt och blir osaklig när det påpekas.

intressant