Den alltmer sorgliga interna striden inom socialdemokratin fortsätter med journalisternas benägna bistånd. Nu är det Ylva Johansson som enligt tidningarna hoppat på partiledaren Juholt på sin blogg. Men i ärlighetens namn sa inte Ylva bara det som tidningarna citerar. Hon sa visserligen:

”Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan……..”

Men också:

”Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året. ”

Det är ju inte riktigt samma sak, men perspektivet är både kort och ytligt. Ledamoten i partistyrelsen Mats Johansson har en delvis annan och lite grundligare syn på problemen. Då ställer media direkt honom mot Ylva Johansson. DN 2/1 2012 skriver att Mats Johansson ”Kräver stopp för Juholtkritik” som rubrik till en artikel där Mats Johansson intervjuas.  Men det kravet kan man inte hitta i intervjun med Mats Johansson. Däremot betonar han att det är ”för enkelt att säga att det handlar om partiordföranden.” Han påpekar att socialdemokraterna förlorade även 2006:

”Då var inte Mona Sahlin partiordförande…..Vi har prövat med Göran Persson, vi har prövat med Mona Salin och vi prövar med Håkan Juholt. Det visar väl att det inte är där vi borde lägga kraften……Vi borde fokusera på att faktiskt formulera och beskriva en oppositionspolitik som är värd namnet. Sverige håller på att glida isär och då behövs det en stark socialdemokrati som visar att det finns en annan politisk möjlighet i Sverige.”

Jag förmodar att Mats Johansson med uttrycket ”Sverige håller på att glida isär” syftar på de växande klassklyftorna. Men även Ylva Johansson uttrycker detta. På sin blogg skriver hon:

”Färdriktningen mot ett jämlikt och jämställt samhälle med arbete åt alla och en solidariskt finansierad och väl fungerande välfärd måste alltid vara tydlig……………….Politik handlar om konflikt. Det handlar om ifall man vill ha ett mer jämlikt samhälle med chanser för alla eller om man vill se hur klyftorna fortsätter att öka och hur allt fler unga tappar framtidstron.
Sverige behöver en vass och tydlig opposition mer än någonsin. Arbetslösheten, de ökade klyftorna, sämre kunskaper i skolan, vanvård och brister i äldreomsorgen, giriga riskkapitalbolag och Europa i allvarlig kris – vi socialdemokrater har mycket att göra detta nya år.”

Det handlar alltså om färdriktningen. De bägge ledande socialdemokraterna Mats och Ylva Johansson vill  driva en politik mot de ökande klassklyftorna. Säger de alltså. Även i dagens UNT kan man läsa en debattartikel där Thomas Östros, Agneta Gille och Pyry Niemi säger samma sak. Och vad skulle de annars säga om de vill låta och framstå som klassiska socialdemokrater?

Men hur trovärdigt är det? Jag skulle önska att jag kunde tro dem. Men tyvärr, är det svårt, för att inte säga omöjligt. Varför då? Ja ett skäl är ju att den sittande moderata finansministern OCKSÅ SÄGER att han tycker illa om de ökande klyftorna. Hans uttryck var att de är ”besvärande”. Ändå är han i allra högsta grad medskyldig till denna utveckling. Detsamma gäller socialdemokraterna i regeringsställning som under en följd av år medverkat i denna utveckling mot ökade klassklyftor (fel färdriktning). Även om takten i utvecklingen har ökat så påbörjade  socialdemokraterna  i regeringsställning nedrivningen, marknadsorienteringen och privatiseringen av välfärden som bidragit till ökade klyftor. I rapporten från det socialdemokratiska partiets kriskommission: ”Omstart för socialdemokratin” skriver och konstaterar man också att ”Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar”.

Därför finns det ett uppenbart trovärdighetsproblem. Det krävs att man förklarar och gör självkritik för detta medansvar i en felaktig färdriktning. Framförallt måste man ändra politiken i praktiken.  Och det handlar inte bara om uppenbara saker som att göra upp med de av Aftonbladet avslöjade ”prime-sossarna” . Jag menar då Niklas Nordström och de andra ledande socialdemokrater som på uppdrag av Svenskt Näringsliv jobbade i PR-firman Prime för att dra socialdemokraterna ännu mer åt höger. När det gäller den här typen av insyltning med personliga intressen är ju inte heller Ylva Johansson helt oskyldig om man ska tro en artikel i tidningen Resumé från den 30/4 2009. Där beskrivs hennes roll och band till olika personer i samband med attacken på Apoteksmonopolet. En sorglig men nyttig läsning.

Nej, det behövs en mycket grundlig uppgörelse med både teori, praktik och organisation för att socialdemokraterna ska bli trovärdiga idag som ett parti med en klassisk socialdemokratisk politik för vår tid.

Hur sannolikt är det då? Inte speciellt sannolikt alls. Det beror i sin tur på en mängd olika saker. Bland annat på att partiets ledning har förändrats socialt på ett sätt som hade varit helt osannolikt för några decennier sedan. Inte så att ledningen för socialdemokratin alltid bestått av vanliga arbetare eller att privilegier för funktionärerna är ett nytt fenomen. Materiella fördelar och privilegier utvecklades tidigt inom arbetarrörelsen. Och socialdemokratin har letts av många intellektuella från andra klasser som Branting eller Palme. Men dagens ledarskikt lever under materiella omständigheter som skiljer sig så mycket från en stor del av väljarbasen att det påverkar deras åsikter och beteenden ännu grundligare än tidigare ledargenerationer. När Juholt t.ex. inte fattar att det är fel att ta ut dubbla hyresbidrag så är det ett av många uttryck för att man lever i en helt annan värld än de flesta andra. Och det skulle definitivt ha varit helt otänkbart att de tidigare ledarna för socialdemokratin efter avslutat uppdrag skulle ha gått över till näringslivets organisationer, som Persson och andra gjort.

En annan och ännu mer grundläggande orsak till att det inte är sannolikt att socialdemokratin utvecklar en klassisk socialdemokratisk politik har att göra med välfärdsstatens uppkomst.  När välfärdsstaten byggdes upp var det i huvudsak genom kompromiss och klassamarbete. Men det hade föregåtts av en lång period av intensiv klasskamp. Kompromisserna och samarbetet grundade sig samtidigt på hotet om klasskamp eller rentav revolution. För den ryska revolutionen – som ett hot – var nog definitivt till större nytta för den svenska, eller övriga västeuropeiska arbetarklassen, än den var för den ryska. Det som sedan hände var, mycket förenklat uttryckt, att kapitalägarna och högersidan sa upp klassamarbetet kring välfärdsstaten och påbörjade den nyliberala eran. På detta hade arbetarrörelsen då inte något svar, man hade helt enkelt invaggats i samarbetets lugn så länge att man inte hade varken idéer eller organisationer för att slå tillbaka. Det betyder, tror jag, att det krävs en helt annan typ av organisation än det nuvarande SAP för att en börja några mindre steg i en annan färdriktning. (För den som skulle vilja gå lite djupare in i det här resonemanget så rekommenderar jag en bok av ledaren för alliansen ”For velferden”  i Norge, Asbjörn Wahl: ” Velferdsstatens vekst – og fall?”  som på ett grundligt sätt behandlar dessa frågor.)

Ett annat argument som brukar användas för att förklara socialdemokratins tillbakagång är minskningen av den traditionella industriarbetarklassen och att stödet för socialdemokratin inom arbetarklassen har minskat. Det ligger väl en del i det och på flera sätt står frågorna annorlunda idag än då det i huvudsak handlade om omfördelning och utbyggd välfärd. Jag tänker då framförallt på miljö- och klimatfrågornas betydelse. Men även om det förklarar en del så räcker det inte ifall vi inte ska ge upp hela tanken på en bättre värld för majoriteten av jordens människor. Jag menar att om vi inte tror att de borde vara möjligt att samla en befolkningsmajoritet bakom en politik som ser till den stora majoritetens intresse av att kunna leva ett jämlikt och anständigt liv på den här jorden, då kan vi ge upp allt vad alternativ till högern heter. Men då är å andra sidan alternativet något ännu mycket mer skrämmande vad gäller våra framtidsutsikter.

Jag tror alltså att en politik för jämlikhet, jämställdhet och bevarande av vår jord genom radikala klimat- och miljöåtgärder är både möjlig och nödvändig. Men jag tror inte att den nuvarande socialdemokratin kommer kunna genomföra den utom möjligen som ett resultat av ett ordentligt uppror från partiets gräsrötter eller en partisprängning. Om man å andra sidan fortsätter som nu med en politik som bloggaren Annarkia kallar ”moderaterna light” så lär man inte heller kunna utgöra något alternativ till moderaterna, och vi får räkna med fortsatt borgerligt styre även efter nästa val.

I det korta perspektivet är det alltså inte lätt att vara optimist. Desto större anledning att inte ge upp!

intressant