Ofta  upprörs jag över tilltagande orättvisor eller vidrig behandling av människor. När man dessutom kan se att detta beror på att några vill tjäna så mycket som möjligt för egen del är det ännu mer upprörande.  Då undrar jag ibland hur det ser ut inuti de människor som gillar och flyter med i det nuvarande systemet.

En skrämmande inblick i sådana människors inre får jag denna morgon när jag nås av en artikel från Sydsvenska dagbladet: Bloggaren och äcklet. Där berättar Patrik Svensson, medarbetare på tidningens kulturredaktion, om hur en av dem som uppenbarligen flyter ovanpå ser på ett ”RUT-subventionerat tjänstehjon i dagens Sverige”.  Han berättar att han läst ett inlägg av bloggaren Katrin Zytomierska. Hon var enligt Svensson ”med sin blogg som arbetsredskap” avlönad kampanjarbetare åt Moderaterna inför valet 2010. Hennes åsikter och värderingar är alltså intressanta inte bara som uttryck för vad som gäller bland de rika i Sverige utan också som exempel på vilka synsätt som finns inom regeringspartiet.

I ett blogginlägg från förra veckan skrev Zytomierska och berättade om hur hennes barnflicka ”rymt”. Så här skrev hon i ett inlägg citerat av Svensson:

”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” ”Jag brydde mig aldrig om att vi skämde bort henne trots att folk som kan polska bönder hela tiden sa till mig att jag måste vara hård och proffsig mot henne.” ”Hon fick allt som hon pekade på. Glass, chips, godis, kakor.” ”Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige.”

Citatet talar ju för sig själv när det gäller människosyn och tydligen ansåg även Zytomierska själv att det var lite väl öppenhjärtigt, för hon tog bort inlägget från sin blogg. Däremot har hon inte tagit bort det bemötande av Svenssons artikel som hon skrev. Det är inte mindre skrämmande som interiör i ett blått hjärta. Så här skriver hon där:

”Jag beskrev min situation med min barnflicka och genast anklagar den här gruppen mig för att vara en slavdrivare och att jag tror att jag äger min anställde. Jag älskar att äga saker men att jag skulle ha något intresse av att äga en anställd? Vad skulle jag tjäna på det och hur skulle det ens vara möjligt? Varje människa är ju fri och har friheten att gå när hon vill. Det gjorde hon också. Om jag hade ägt min barnflicka så hade hon inte kunnat gå. Om jag hade ägt min anställde så hade jag haft hennes personliga handlingar i ett kassaskåp. Jag hade gett henne pengar i efterskott så att hon hela tiden låg en månad efter (som man ofta får på arbetsplatser i Sverige) och jag hade väl aldrig i hela mitt liv låtit henne bära runt på det som är mig allra mest värdefullt?  …i vilken stad som helst förutom Stockholm är det helt normalt att ha tjänstefolk som chaufför, kock, nanny, agent, butler. I Sverige är det förbjudet att omge sig av tjänstefolk det är det absolut värsta man kan göra för då är man en slavdrivare, en översittare, en som anser sig vara något bättre än andra och så vidare. För det är väl ingen som tror att det finns folk i Sverige som låter sitt tjänstefolk sitta med vid deras måltid eller resa business för att familjen gör det.

I Sverige finns det en stor grupp människor som tror på en ideologi som kallas kommunism/socialdemokrati. Alla är lika och ska behandlas lika. Därav vårt skattesystem och därav ett barnbidrag som delas ut med samma summa till rik som fattig. Men det är en ideologi och inget annat för alla är inte lika. Det är ingen slump att en person är chef och en är arbetare. Att en är VD och en annan städare. Det hade inte funkat lika bra alltsamman om man tagit en hink och dragit fram namnlappar på vem som skulle göra vad. En chef är en chef för att han är lämpad till att vara chef. Han är mer begåvad än sina anställda och har kvaliteter som att driva en grupp, ta ansvar, organisera, strukturera osv. En anställd kan vara väldigt duktig på att utföra och en anställd kan en dag bli en chef men så länge den anställde inte är chef så är han missnöjd.”

Man kan ju tycka att detta stycke talar för sig självt. Men tyvärr behöver vi nog argumentera mot denna återkomst av ÖPPET argumenterande för det gammaldags klassamhället. För det är inte bara värderingarna som är obehagliga. Hon har dessutom fel i sak.

1. Att ”äga en anställd” är ju något vi förknippar med slavsamhällen. Genom denna överdrivna bild vill Zytomierska komma undan kritiken för den bloggtext som hon tog bort. Men hennes sätt att beskriva förhållandet mellan den som säljer sin arbetskraft och den som kan köpa den är en skönmålning av verkligheten. Hon skriver att ” Varje människa är ju fri och har friheten att gå när hon vill”. Men i verkligheten finns det alltid en mer eller mindre stor skillnad (beroende på styrkeförhållanden och samhällssituation)  på friheten att tvingas sälja sin arbetskraft till de villkor som ges och friheten hos den som köper arbetskraften. I en situation då det är gott om arbeten att söka, där styrkeförhållandena beroende på facklig organisering och tidigare vunna strider är goda för dem som säljer sin arbetskraft, då är också friheten för dem större. Så var det under en period i Sverige och folk kunde då ”räta på ryggen”. Men inte ens då var vi jämlika. Idag, när arbetslösheten är hög, främst för unga och välfärden och solidariteten rivs ner bit för bit, då är vi långt från denna frihet.
2. ”…i vilken stad som helst förutom Stockholm är det helt normalt att ha tjänstefolk”. Vad som är ”normalt” i en stor del av världen där svindlande klassklyftor lämnar stora grupper i rent armod är inte enligt min mening något att sträva efter. Men i denna moderata önskan om att ”normalisera” tjänstefolket ligger helt logiskt en strävan efter att öka klyftorna mellan människor. För det är i samhällen med höga klyftor som större grupper tvingas sälja sin arbetskraft som tjänstefolk till dem som har det bättre ställt. Ja, inte bara som tjänstefolk förresten utan också i de värsta fallen som när kvinnor och även barn tvingas till att sälja sina kroppar. Att man i Sverige infört möjligheten att ha tjänstefolk med skattesubvention till dem som har det bäst ställt är, tror jag, en speciellt svensk form för det nyliberala klassamhället (det utvidgar möjligheten, men tjänstefolket har inte tjänstefolk i sina hem). Under de decennier då jämlikheten ökade i det svenska samhället minskade också andelen tjänstefolk. Vi var helt enkelt inte tvungna, vi kunde välja något annat och friheten för de flesta ökade. Men detta samhälle hånar och avskyr sådana som Zytomierska. Deras frihet är friheten för en minoritet.
3. ” I Sverige finns det en stor grupp människor som tror på en ideologi som kallas kommunism/socialdemokrati. Alla är lika och ska behandlas lika”. Det gamla vulgärargumentet om att socialister anser att ”alla är lika” är svårutrotat. Vi människor har mycket gemensamt, men vi är definitivt olika som individer. Det är inte heller någon socialistisk tanke att ”alla ska behandlas lika”. Tvärtom är det ju så att de flesta socialister brukar anse att resurserna måste fördelas för att kompensera för olikheter där några annars riskerar att få mindre chanser att lyckas.
4. ” Det är ingen slump att en person är chef och en är arbetare.” Nej, någon slump är det inte. Men att hävda att det bara skulle handla om att några passar bättre för att vara chef (”är mer begåvade”) än andra bortser helt från att vi redan vid födseln har olika möjligheter att lyckas. I ett klassamhälle kan dessa skillnader kompenseras mer eller mindre genom olika åtgärder som är en följd av politiska beslut. Fler kan ges chanser. Men det är knappast något som sådana som Zytomierska eller andra moderater är för.

intressant