För några dagar sedan skrev jag om Occupy Uppsala som samlas här i Uppsala på Stora torget från kl. 13 varje lördag fram till och med den 17 december.

Den svenska occupyrörelsen har hämtat inspiration från USA:s Occupy Wall Street som i sin tur hämtat inspiration från den demokratiska massrörelsen på Tharir-torget i Kairo, Egypten. Rörelsen i USA vänder sig emot det finansiella vansinnet, ökande klyftor och den motbjudande girigheten hos de allra rikaste.

Men  visst finns det anledning att reagera och bli upprörd även här i Sverige.

Det finns anledning när bonusregnet över antisociala bankdirektörer aldrig verkar ta slut varken här i Sverige eller i övriga världen.

Det finns anledning när cyniska ”riskkapitalister” kan tjäna pengar på ovärdig behandling av gamla och dessutom fuska bort skatten.

Det finns anledning när det svenska Trafikverket betalar 125 miljoner kr för att bli av med företaget Balfour Beatty Rail för att de inte skött sitt jobb.

Eller, för att ta ett mindre och mer närliggande exempel, så finns det också anledning att reagera när SLU här i Uppsala sparkar en chef och han då får 1,5 miljoner kr.

Det är bilden av ett alltmer osunt samhälle där girigheten breder ut sig.

Den amerikanska rörelsen har formulerat det som att man vänder sig emot de rikaste 1 % av befolkningen som formar och bestämmer över en alltmer orättvis och vansinnig global ekonomi. Hur är det då med detta i Sverige?

En artikel på Alliansfritt Sverige från 21 november i år visar med statistik från SCB hur klyftorna har ökat än mer de senaste åren:

Det man kan se på denna bild är bl.a. att för de tio procenten med de lägsta inkomsterna har det t.o.m. gått bakåt, deras inkomster har minskat. För de tio procenten med de näst lägsta lönerna har inkomstutvecklingen i stort sett stått still sedan 2007.  För övriga har det gått uppåt. Men klyftorna har ökat och allra mest och allra tydligast har det gått uppåt för de tio procenten med de högsta inkomsterna. Och då är inte kapitalinkomster inräknade i denna statistik.

Men hur är det med vår svenska motsvarighet till de en procent rikaste?

För några år sedan (2007) undersökte forskarna Jesper Roine och Daniel Waldenström detta och kom fram till att den rikaste procenten av svenskarna då ägde ungefär 32 procent av förmögenheterna. Om man också räknade in de svenskar som bor utomlands, som t.ex. Ingvar Kamprad (IKEA), familjen Rausing (Tetra Laval) och en del andra så ägde den rikaste procenten 40% av förmögenheterna. Enligt Jesper Roine och Daniel Waldenström får man gå tillbaka till början av 1900-talet för att hitta en lika ojämn förmögenhetsfördelning.

Det finns alltså all anledning att både reagera och protestera även i Sverige. Vi ses på torget!

intressant